Salmenes 56

1 Til songmeisteren, etter «Den mållause duva langt burte»; av David, ein miktam, då filistarane tok honom i Gat. Ver meg nådig, Gud, for menneskje vil sluka meg; heile dagen trengjer dei meg med strid.

För sångmästaren, efter "Den stumma duvan i fjärran"; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat. Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

2 Dei vil sluka meg dei som lurar på meg, heile dagen; for mange er dei som i stormod strider imot meg.

Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

3 Den dagen då eg ottast, set eg mi lit til deg.

Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

4 Ved Gud skal eg lova hans ord, til Gud set eg lit, eg ottast ikkje, kva skulde kjøt kunna gjera meg?

Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

5 Heile dagen rengjer dei mine ord; alle deira tankar er imot meg til det som vondt er.

Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

6 Dei slær seg saman, dei lurer, dei vaktar på mine stig, då dei trår etter livet mitt.

De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

7 Skulde dei med sin vondskap koma seg undan? Gud, støyt folkeslag ned i vreide!

Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

8 Du hev talt kor ofte eg hev fare på flugt, mine tåror er gøymde i di flaska; stend dei ikkje i di bok?

Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

9 Då skal mine fiendar venda attende, den dagen eg ropar; det veit eg, at Gud er med meg.

Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

10 Ved Gud skal eg lova ordet; ved Herren skal eg lova ordet.

Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

11 Til Gud set eg lit, eg ottast ikkje; kva kann menneskje gjera meg?

På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

12 Gud, eg hev lovnader på meg til deg; eg vil løysa deim ut med takkoffer til deg.

Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer.

13 For du hev berga mi sjæl frå dauden, ja mine føter frå fall, so eg kann ferdast for Gud i ljoset åt dei livande.

Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.