Salmenes 56

1 Til songmeisteren, etter «Den mållause duva langt burte»; av David, ein miktam, då filistarane tok honom i Gat. Ver meg nådig, Gud, for menneskje vil sluka meg; heile dagen trengjer dei meg med strid.

Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

2 Dei vil sluka meg dei som lurar på meg, heile dagen; for mange er dei som i stormod strider imot meg.

Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

3 Den dagen då eg ottast, set eg mi lit til deg.

När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

4 Ved Gud skal eg lova hans ord, til Gud set eg lit, eg ottast ikkje, kva skulde kjøt kunna gjera meg?

Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

5 Heile dagen rengjer dei mine ord; alle deira tankar er imot meg til det som vondt er.

Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

6 Dei slær seg saman, dei lurer, dei vaktar på mine stig, då dei trår etter livet mitt.

De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

7 Skulde dei med sin vondskap koma seg undan? Gud, støyt folkeslag ned i vreide!

Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

8 Du hev talt kor ofte eg hev fare på flugt, mine tåror er gøymde i di flaska; stend dei ikkje i di bok?

Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

9 Då skal mine fiendar venda attende, den dagen eg ropar; det veit eg, at Gud er med meg.

Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

10 Ved Gud skal eg lova ordet; ved Herren skal eg lova ordet.

Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

11 Til Gud set eg lit, eg ottast ikkje; kva kann menneskje gjera meg?

Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

12 Gud, eg hev lovnader på meg til deg; eg vil løysa deim ut med takkoffer til deg.

Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

13 For du hev berga mi sjæl frå dauden, ja mine føter frå fall, so eg kann ferdast for Gud i ljoset åt dei livande.

Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.