Salmenes 39

1 Til songmeisteren, til Jedutun; ein salme av David. Eg sagde: «Eg vil vakta mine vegar, so eg ikkje syndar med mi tunga; eg vil leggja taum på min munn, so lenge den ugudlege er meg for augo.»

En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

2 Eg tagna og var kurende still; eg tagde utan von um lukka, men mi liding vart rørd upp.

Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

3 Mitt hjarta brann i min barm; ved mi grunding kveiktest eld - eg tala med mi tunga.

Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

4 Herre, lat meg få vita min ende og målet på mine dagar, kva det er; lat meg vita kor snargjengd eg er!

Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

5 Sjå, som ei lovebreidd hev du sett mine dagar, og mi livstid er som ingen ting for deg; berre som den tome fåfengd er kvart menneskje sett her. (Sela)

Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

6 Berre som ein skugge gjeng mannen ikring, berre til fåfengs ståkar dei; han dungar i hop og veit ikkje kven som skal sanka det inn.

De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

7 Og no, kva vonar eg, Herre? Mi von stend til deg.

Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

8 Frels meg frå alle mine misgjerningar, set meg ikkje til spott for dåren!

Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

9 Eg er tagna og let ikkje upp min munn; for du hev gjort det.

Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

10 Tak di plåga burt frå meg! Ved slag av di hand er det ute med meg.

Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

11 Tuktar du ein mann med refsing for skuld, so fortærer du hans fagerleik som motten. Berre fåfengd er kvart menneskje. (Sela)

När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

12 Høyr mi bøn, Herre, og vend øyra til mitt rop; teg ikkje til min gråt! for eg er framand hjå deg, ein gjest som alle mine feder.

Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

13 Sjå burt frå meg, so eg kann kvikna til, fyrr eg fer herifrå og er ikkje meir!

Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.