Salmenes 38

1 Ein salme av David; til minnesofferet. Herre, refs meg ikkje i din vreide, og tukta meg ikkje i din harm!

En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.

2 For dine piler er farne ned i meg, og di hand hev falle tungt på meg.

Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.

3 Det finst inkje friskt i mitt kjøt for din vreide skuld; det er ikkje fred i mine bein for mi synd skuld.

Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.

4 For mine misgjerningar stig meg yver hovudet, som ei tung byrd er dei meg for tunge.

Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.

5 Det luftar ilt av mine sår, dei renn av verk for min dårskap skuld.

Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.

6 Eg er krøkt, reint samanbøygd, heile dagen gjeng eg svartklædd.

Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.

7 For mine lender er fulle av brand, og det finst inkje frisk i mitt kjøt.

Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.

8 Eg er reint valen og sundslegen, eg skrik høgt av hjartestynjing.

Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.

9 Herre, for di åsyn er alt mitt ynskje, og min sukk er ikkje løynd for deg.

Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.

10 Mitt hjarta slær hardt, mi kraft hev forlate meg, og jamvel mine augo hev mist sitt ljos for meg.

Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.

11 Mine vener og frendar held seg undan frå mi plåga, og mine næmaste stend langt burte.

Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.

12 Og dei som ligg etter mitt liv, dei legg ut snaror, og dei som søkjer mi ulukka, dei talar um undergang og tenkjer på svik heile dagen.

Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.

13 Og eg er som ein dauv, eg høyrer ikkje, og liksom ein mållaus som ikkje let upp sin munn.

Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;

14 Ja, eg er som ein mann som ikkje høyrer, og som ikkje hev motmæle i sin munn.

Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.

15 For til deg, Herre, stend mi von; du vil svara meg, Herre, min Gud!

Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.

16 For eg segjer: «Dei vil elles gleda seg yver meg; når min fot vaggar, høgmodast dei yver meg.»

Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.

17 For eg er nær på å falla, og min hugverk er stendigt framfyre meg.

Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.

18 For eg må sanna mi skuld, syrgja yver mi synd.

Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.

19 Og mine fiendar liver, dei er mannsterke, og dei er mange som hatar meg utan orsak.

Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.

20 Og dei som løner godt med vondt, stend meg imot, av di eg fer etter det gode.

Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.

21 Forlat meg ikkje, Herre! Min Gud, ver ikkje langt ifrå meg!

Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.

22 Kom meg snart til hjelp, Herre, mi frelsa!

Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.