Salmenes 35
1 Av David. Herre, før mi sak mot deim som hev sak mot meg! Strid mot deim som strider mot meg!
En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
2 Grip skjold og verja og reis deg til hjelp for meg!
Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
3 Drag spjotet fram og steng vegen for deim som forfylgjer meg! Seg til mi sjæl: «Eg er di frelsa!»
Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
4 Lat deim blygjast og skjemmast, som stend meg etter livet! Lat deim vika attende med skam, som vil meg noko vondt!
Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
5 Lat deim verta som agner for vind, og Herrens engel støyte deim burt!
Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
6 Lat deira veg verta myrk og hål, og Herrens engel forfylgje deim!
Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
7 For utan orsak hev dei løynt si grav med garn åt meg, utan orsak hev dei grave ei grav for mitt liv.
Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
8 Lat tjon koma yver honom, når han ikkje veit det, og det garn han løynde fanga honom; lat honom falla i det til sitt tjon!
Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
9 Og mi sjæl skal gleda seg i Herren, fagna seg i hans frelsa.
Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
10 Alle mine bein skal segja: «Herre, kven er som du, du som friar den arme frå ein som er honom for sterk, den arme og fatige frå den som plundrar honom?»
All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
11 Det stend upp mange vitne; dei spør meg um det som eg ikkje veit.
Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
12 Dei gjev meg vondt til løn for godt; mi sjæl er lati åleine.
De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
13 Men eg, eg gjekk i syrgjeklæde, då dei var sjuke; eg pinte mi sjæl med fasta, og mi bøn vende att til min barm.
Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
14 Eg gjekk ikring, som det skulde vore min ven, min bror; eg gjekk bøygd og svartklædd, som ein som syrgjer på mor si.
Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
15 Men no, då det hallar med meg, no gled dei seg og flokkar seg saman; det flokkast mot meg fantar og folk eg ikkje kjenner; dei riv sund og kviler ikkje.
Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
16 Liksom skamløysor som driv spott for ein brødbite, so skjer dei tenner imot meg.
Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
17 Herre, kor lenge vil du sjå på? Drag mi sjæl undan deira herverk, mitt einaste frå unge løvor!
Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
18 Eg vil prisa deg i ei stor samling, lova deg millom mykje folk.
Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
19 Lat deim som utan grunn er mine fiendar ikkje gleda seg yver meg! Lat deim som hatar meg utan orsak ikkje blinka med auga!
Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
20 For dei talar ikkje fred, men tenkjer upp svikande ord mot dei stille i landet.
Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
21 Og dei riv sin munn vidt upp imot meg, dei segjer: «Ha, ha! Vårt auga hev set det!»
Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
22 Du ser det, Herre, teg ikkje! Herre, ver ikkje langt ifrå meg!
Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
23 Vakna upp og vert vaken til å gjeva meg rett, min Gud og Herre, til å føra mi sak!
Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
24 Døm meg etter di rettferd, Herre min Gud, og lat deim ikkje gleda seg yver meg!
Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
25 Lat deim ikkje segja i sitt hjarta: «Ha, det er vår lyst!» Lat deim ikkje segja: «Me hev gløypt honom upp!»
Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
26 Lat deim skjemmast og blygjast alle saman som gled seg i mi ulukka; lat deim klæda seg i skam og skjemsla, dei som høgmodast yver meg!
Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
27 Lat deim fagna seg og gleda seg, som unner meg min rett, og lat deim alltid segja: «Høglova vere Herren, som unner sin tenar at det gjeng honom godt!»
Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
28 Og mi tunga skal kveda ut di rettferd, heile dagen din pris.
Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
