Salmenes 34
1 Av David, då han gjorde seg galen hjå Abimelek, so han jaga honom av, og han gjekk burt. Eg vil lova Herren alle tider, hans pris skal stendigt vera i min munn.
En Psalm Davids, då han förvandlade sitt ansigte för Abimelech, den honom ifrå sig dref, och han gick sin väg. Jag vill lofva Herran i allom tid; hans lof skall alltid vara i minom mun.
2 Mi sjæl skal rosa seg av Herren; dei spaklyndte skal høyra det og gleda seg.
Min själ skall berömma sig af Herranom, att de elände skola höra det, och glädja sig.
3 Lova Herren storleg med meg, og lat oss saman upphøgja hans namn!
Priser med mig Herran, och låter oss med hvarannan upphöja hans Namn.
4 Eg søkte Herren, og han svara meg og fria meg frå alle mine rædslor.
Då jag sökte Herran, svarade han mig, och frälste mig utur all min fruktan.
5 Dei som skoda upp til honom, lyste av gleda, og deira andlit turvte aldri blygjast.
De som uppå honom se, de varda upplyste, och deras ansigte varder icke till skam.
6 Her er ein arming som ropa, og Herren høyrde og frelste honom frå alle hans trengslor.
De denne elände ropade, hörde honom Herren; och halp honom utur all hans nöd.
7 Herrens englar lægrar seg rundt ikring deim som ottast honom, og han friar deim ut.
Herrans Ängel lägrar sig omkring dem som frukta honom, och hjelper dem ut.
8 Smaka og sjå at Herren er god! Sæl er den mann som flyr til honom.
Smaker och ser, huru ljuflig Herren är; säll är den som tröster uppå honom.
9 Ottast Herren, de hans heilage, for inkje vantar dei som ottast honom.
Frukter Herran, I hans helige; ty de som frukta honom, de hafva ingen brist.
10 Unge løvor lid naud og svelt, men dei som søkjer Herren, deim vantar det inkje godt.
De rike skola törstige vara och hungra; men de som Herran söka, hafva ingen brist på något godt.
11 Kom born, høyr meg! Eg vil læra dykk otte for Herren.
Kommer hit, barn, hörer mig; jag vill lära eder Herrans fruktan.
12 Kven er den mann som hev lyst til liv, som ynskjer seg dagar til å sjå lukka?
Hvilken är den som ett godt lefvande begärar, och gerna goda dagar hade?
13 Vakta di tunga frå det som vondt er, og lippor for svikfull tale!
Bevara dina tungo för det ondt är, och dina läppar, att de intet bedägeri tala.
14 Vik burt frå det vonde og gjer det gode, søk fred og far etter honom!
Låt af det onda, och gör det goda; sök friden, och far efter honom.
15 Herrens augo er vende til dei rettferdige, og hans øyro til deira rop.
Herrans ögon se uppå de rättfärdiga, och hans öron på deras ropande.
16 Herrens åsyn er imot deim som gjer vondt, til å rydja ut deira minne frå jordi.
Men Herrans ansigte står öfver dem som ondt göra, så att han utskrapar deras åminnelse af jordene.
17 Hine ropar, og Herren høyrer og friar deim ut or alle deira trengslor.
Då de rättfärdige ropa, så hörer Herren; och hjelper dem utur alla deras nöd.
18 Herren er nær hjå deim som hev eit sundbrote hjarta, og frelser deim som hev ei hugsprengd ånd.
Herren är hardt när dem som ett förbråkadt hjerta hafva; och hjelper dem som ett bedröfvadt mod hafva.
19 Mange ulukkor kjem yver den rettferdige, men Herren friar honom ut or deim alle.
Den rättfärdige måste mycket lida; men Herren hjelper honom utu thy allo.
20 Herren tek vare på alle hans bein, ikkje eitt av deim vert brote.
Han bevarar honom all hans ben, att icke ett sönderbrutet varder.
21 Ulukka drep den ugudlege, og dei som hatar den rettferdige, vert saka.
Den ogudaktiga skall det onda dräpa; och de som hata den rättfärdiga, de skola brottslige varda.
22 Herren løyser ut deira sjæl som tener honom, og av dei som flyr til honom, vert ingen saka.
Herren förlöser sina tjenares själar; och alle de som trösta på honom, skola icke varda brottslige.
