Salmenes 31

1 Til songmeisteren; ein salme av David. Herre, eg flyr til deg; lat meg aldri i æva verta til skammar! Frels meg ved di rettferd!

En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

2 Bøyg ditt øyra til meg, berga meg snart, ver meg eit festningsberg, ei fast borg til å frelsa meg!

Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

3 For du er mitt berg og mi borg, og for ditt namn skuld vil du føra og leida meg.

Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

4 Du vil føra meg ut or garnet som dei løynleg hev sett for meg; for du er mi vern.

Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

5 I di hand yvergjev eg mi ånd; du løyser meg ut, Herre, du trufaste Gud.

Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

6 Eg hatar deim som dyrkar tome avgudar, men eg, eg set mi lit til Herren.

Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

7 Eg vil fagna meg og gleda meg yver di miskunn, at du hev set min armodsdom, kjært deg um mi sjælenaud.

Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

8 Og du hev ikkje gjeve meg i fiendehand, du hev sett mine føter på romlendt stad.

Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

9 Ver meg nådig, Herre, for eg vert trengd! Mitt auga er upptært av hugverk, ja, mi sjæl og min likam.

Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

10 For mitt liv kverv burt med sorg, og mine år med sukk; mi kraft fell av for mi misgjerning skuld, og mine bein er utmødde.

Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

11 For alle mine motstandarar skuld hev eg vorte til skam, ja, til stor skam for mine grannar, og til skræma for mine kjenningar; dei som ser meg på gata, flyr undan for meg.

Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

12 Eg er gløymd som ein daud mann, ute or hjarta; eg hev vorte som eit sundbrotnande kjerald.

Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

13 For eg høyrer baktale av mange, rædsla rundt ikring, med di dei legg råd saman imot meg; dei lurer på å taka mitt liv.

Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

14 Men eg, eg set mi lit til deg Herre; eg segjer: «Du er min Gud.»

Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

15 I di hand stend mine tider; berga meg or handi på mine fiendar, og frå deim som forfylgjer meg!

Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

16 Lat di åsyn lysa yver din tenar, frels meg ved di miskunn!

Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

17 Herre, lat meg ikkje verta til skammar, for eg ropar til deg; lat dei ugudlege verta til skammar og tagna i helheimen! (Sheol h7585)

Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)

18 Lat lygn-lippor verta mållause som talar skamdjervt mot den rettferdige, med ovmod og uvyrdnad!

Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

19 Kor stor er din godhug, som du hev gøymt åt deim som ottast deg, som du hev vist mot deim som flyr til deg, for augo på menneskjeborni!

Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

20 Du løyner deim i løynrom for di åsyn mot samansvorne menner, du gøymer deim i ei bud mot kiv av tungor.

Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

21 Lova vere Herren, for han hev gjort si miskunn underfull imot meg i ein fast by!

Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

22 Og eg, eg sagde i mi hugsott: «Eg er burtriven frå dine augo!» men endå høyrde du røysti av mine audmjuke bøner, då eg ropa til deg.

Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

23 Elska Herren, alle hans trugne! Herren vaktar dei trufaste, men gjev rikeleg attergjeld til den som fer med ovmod.

Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.

24 Ver hugheile og lat dykkar hjarta vera sterkt, alle de som ventar på Herren!

Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.