Salmenes 22
1 Til songmeisteren etter «Morgonraudens hind»; ein salme av David. Min Gud, min Gud, kvi hev du forlate meg? Dei ord eg skrik ut, er langt burte frå mi frelsa.
För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.
2 Min Gud! eg ropar um dagen, og du svarar meg ikkje, og um natti, og eg fær ikkje tegja.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
3 Og du er då heilag, du som bur yver Israels lovsongar.
Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.
4 På deg leit våre feder; dei leit på deg, og du frelste deim.
Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.
5 Til deg ropa dei og slapp undan; på deg leit dei og vart ikkje til skammar.
På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.
6 Men eg er ein makk og ikkje ein mann, ei spott for menneskje og vanvyrd av folk.
Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.
7 Alle som ser meg, spottar meg, rengjer munnen og rister på hovudet og segjer:
Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.
8 «Legg det på Herren! han frelse honom, han berge honom, sidan han hev hugnad i honom!»
Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:
9 Ja, du er den som drog meg fram frå morslivet, som let meg kvila trygt ved morsbrjostet.
»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»
10 På deg er eg kasta frå morslivet, frå morsfanget er du min Gud.
Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 Ver ikkje langt burte frå meg! for trengsla er nær, for det finst ingen hjelpar.
På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.
12 Sterke uksar ringar meg inne, Basans stutar kringset meg.
Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.
13 Dei spilar upp sitt gap imot meg, som ei flengjande og burande løva.
Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.
14 Eg er runnen ut som vatn, og alle mine bein skilst frå kvarandre; mitt hjarta hev vorte voks, smolte inst i mitt liv.
Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.
15 Mi kraft er uppturka som eit krusbrot, mi tunga kleimer seg til min gom, og du legg meg ned i daudens dust.
Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.
16 For hundar hev sanka seg um meg, ein hop av illmenne kringsett meg; dei hev gjenombora mine hender og mine føter.
Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.
17 Eg kann telja alle mine bein; dei skodar til, dei ser på meg med lyst.
Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.
18 Dei skifte mine klæde millom seg og kasta lut um min kjole.
Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.
19 Men du, Herre, ver ikkje langt burte, du min styrke, skunda deg å hjelpa meg!
De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.
20 Fria mi sjæl frå sverdet, mi einaste frå hundevald!
Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.
21 Frels meg frå løvegap, og frå villukse-horn - du bønhøyrer meg!
Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.
22 Eg vil forkynna ditt namn for mine brør, midt i ålmugen vil eg lova deg.
Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.
23 De som ottast Herren, lova honom, all Jakobs ætt, æra honom, og hav age for honom, all Israels ætt!
Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:
24 For han hev ikkje vanvyrdt og ikkje stygst ved ein armings armodsdom, og ikkje løynt si åsyn for honom; men då han ropa til honom, høyrde han.
I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.
25 Frå deg kjem min lovsong i ein stor ålmuge; eg vil avgjera mine lovnader for deira augo som ottast honom.
Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.
26 Dei audmjuke skal eta og verta mette; dei som søkjer Herren, skal lova honom. Dykkar hjarta live til æveleg tid!
Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.
27 Alle endarne av jordi skal koma det i hug og venda um til Herren, og alle heidninge-ætter skal tilbeda for di åsyn.
De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.
28 For riket høyrer Herren til, og han råder yver alle hedningarne.
Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.
29 Alle rikmenner på jordi skal eta og tilbeda; for hans åsyn skal dei bøygja kne, alle dei som stig ned i dusti, og den som ikkje kann halda si sjæl i live.
Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.
30 Etterkomarar skal tena honom; det skal verta fortalt um Herren til den komande ætt.
Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.
31 Dei skal koma og forkynna hans rettferd for det folk som vert født, at han hev gjort det.
Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.
