Salmenes 22
1 Til songmeisteren etter «Morgonraudens hind»; ein salme av David. Min Gud, min Gud, kvi hev du forlate meg? Dei ord eg skrik ut, er langt burte frå mi frelsa.
En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
2 Min Gud! eg ropar um dagen, og du svarar meg ikkje, og um natti, og eg fær ikkje tegja.
Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
3 Og du er då heilag, du som bur yver Israels lovsongar.
Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
4 På deg leit våre feder; dei leit på deg, og du frelste deim.
Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
5 Til deg ropa dei og slapp undan; på deg leit dei og vart ikkje til skammar.
Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
6 Men eg er ein makk og ikkje ein mann, ei spott for menneskje og vanvyrd av folk.
Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
7 Alle som ser meg, spottar meg, rengjer munnen og rister på hovudet og segjer:
Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
8 «Legg det på Herren! han frelse honom, han berge honom, sidan han hev hugnad i honom!»
Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
9 Ja, du er den som drog meg fram frå morslivet, som let meg kvila trygt ved morsbrjostet.
Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
10 På deg er eg kasta frå morslivet, frå morsfanget er du min Gud.
På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
11 Ver ikkje langt burte frå meg! for trengsla er nær, for det finst ingen hjelpar.
Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
12 Sterke uksar ringar meg inne, Basans stutar kringset meg.
Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
13 Dei spilar upp sitt gap imot meg, som ei flengjande og burande løva.
De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
14 Eg er runnen ut som vatn, og alle mine bein skilst frå kvarandre; mitt hjarta hev vorte voks, smolte inst i mitt liv.
Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
15 Mi kraft er uppturka som eit krusbrot, mi tunga kleimer seg til min gom, og du legg meg ned i daudens dust.
Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
16 For hundar hev sanka seg um meg, ein hop av illmenne kringsett meg; dei hev gjenombora mine hender og mine føter.
Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
17 Eg kann telja alle mine bein; dei skodar til, dei ser på meg med lyst.
Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
18 Dei skifte mine klæde millom seg og kasta lut um min kjole.
De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
19 Men du, Herre, ver ikkje langt burte, du min styrke, skunda deg å hjelpa meg!
Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
20 Fria mi sjæl frå sverdet, mi einaste frå hundevald!
Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
21 Frels meg frå løvegap, og frå villukse-horn - du bønhøyrer meg!
Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
22 Eg vil forkynna ditt namn for mine brør, midt i ålmugen vil eg lova deg.
Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
23 De som ottast Herren, lova honom, all Jakobs ætt, æra honom, og hav age for honom, all Israels ætt!
Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
24 For han hev ikkje vanvyrdt og ikkje stygst ved ein armings armodsdom, og ikkje løynt si åsyn for honom; men då han ropa til honom, høyrde han.
Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
25 Frå deg kjem min lovsong i ein stor ålmuge; eg vil avgjera mine lovnader for deira augo som ottast honom.
Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
26 Dei audmjuke skal eta og verta mette; dei som søkjer Herren, skal lova honom. Dykkar hjarta live til æveleg tid!
De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
27 Alle endarne av jordi skal koma det i hug og venda um til Herren, og alle heidninge-ætter skal tilbeda for di åsyn.
Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
28 For riket høyrer Herren til, og han råder yver alle hedningarne.
Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
29 Alle rikmenner på jordi skal eta og tilbeda; for hans åsyn skal dei bøygja kne, alle dei som stig ned i dusti, og den som ikkje kann halda si sjæl i live.
Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
30 Etterkomarar skal tena honom; det skal verta fortalt um Herren til den komande ætt.
Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
31 Dei skal koma og forkynna hans rettferd for det folk som vert født, at han hev gjort det.
De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
