Salmenes 18
1 Til songmeisteren; av Herrens tenar David, som førde fram for Herren ordi i denne songen den dag då Herren hadde frelst honom frå alle hans fiendar og frå Saul. Og han sagde: Herre, eg hev deg hjarteleg kjær, min styrke!
För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
2 Herren er min berggrunn og mi festning og min frelsar; min Gud er mitt berg som eg flyr til, min skjold og mitt frelsehorn, mi borg.
Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
3 Eg kallar på Herren som er høglova, og vert frelst frå mine fiendar.
HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 Daudsens reip var spente um meg, og bekkjer av vondskap skræmde meg.
HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. (Sheol h7585)
6 I mi trengsla kalla eg på Herren, og eg ropa til min Gud; han høyrde frå sitt tempel mi røyst, og mitt rop kom for hans andlit, til hans øyro.
Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
7 Og jordi skok og riste seg, og grunnvollarne i fjelli skalv, og dei skok seg, for han var vreid.
Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
8 Røyk steig upp or hans nase, og eld frå hans munn åt um seg; gloande kol loga frå honom.
Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
9 Og han lægde himmelen og steig ned, og det var kolmyrker under hans føter.
Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
10 Og han for fram på kerub, og flaug og sveiv på vengjerne åt vinden.
Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
11 Og han gjorde myrker til sitt åklæde rundt ikring seg, til sitt tjeld myrke vatn, tjukke skyer.
Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
12 Frå glansen for hans andlit for hans skyer fram, hagl og gloande kol.
Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
13 Og Herren tora i himmelen, den Høgste let si røyst ljoda: hagl og gloande kol.
Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
14 Og han sende ut sine piler og spreidde deim ikring, og eldingar i mengd og fortulla deim.
Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
15 Då kom djupålarne i vatnom til synes, og grunnvollarne i jordi vart berrsynte ved ditt trugsmål, Herre, ved andepusten frå din nase.
Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
16 Han rette ut handi frå det høge, han greip meg; han drog meg upp or store vatn.
Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
17 Han frelste meg frå min megtige fiende og frå mine hatarar, for dei var meg for sterke.
Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Dei for imot meg på min motgangs dag; men Herren vart min studnad.
Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
19 Han førde meg ut i vidt rom; han frelste meg, for han hadde hugnad i meg.
De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20 Herren gjorde med meg etter mi rettferd, han lønte meg etter reinleiken i mine hender.
Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
21 For eg tok vare på Herrens vegar og fall ikkje i vondskap frå min Gud.
HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
22 For alle hans lover hadde eg for auga, hans bodord støytte eg ikkje frå meg.
Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23 Og eg var ulastande for honom og tok meg i vare for mi synd.
nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
24 Og Herren lønte meg etter mi rettferd, etter reinleiken i mine hender for hans augo.
Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
25 Mot den godlyndte syner du deg godlyndt, mot ulastande mann syner du deg ulastande,
Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
26 mot den reine syner du deg rein, mot den rangsnudde gjer du deg rang.
Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
27 For du frelser arme folk og tvingar høge augo ned.
Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
28 For du let mi lampa lysa klårt, Herren, min Gud, gjer mitt myrker bjart.
Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
29 For ved deg renner eg mot herflokkar, og ved min Gud spring eg yver murar.
Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
30 Gud, ulastande er hans veg; Herrens ord er skirt, han er ein skjold for alle deim som flyr til honom.
Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
31 For kven er Gud forutan Herren, og kven er eit berg utan vår Gud?
Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
32 Den Gud som gyrder meg med kraft og gjer min veg ulastande,
Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
33 som gjev meg føter liksom hindarne og set meg upp på mine høgder,
Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
34 som lærer upp mine hender til strid, so mine armar spenner koparbogen.
du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
35 Og du gav meg di frelsa til skjold, di høgre hand studde meg, og di småminking gjorde meg stor.
du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
36 Du gjorde vidt rom åt mine stig under meg, og mine oklo vagga ikkje.
Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
37 Eg forfylgde mine fiendar og nådde deim og vende ikkje um fyrr eg hev gjort av med deim.
du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
38 Eg slo deim i knas, so dei vann ikkje reisa seg; dei fell under føter.
Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39 Og du gyrde meg med kraft til striden; du bøygde under meg deim som stod upp imot meg.
Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
40 Du let mine fiendar snu ryggen til meg, og mine hatarar, deim rudde eg ut.
Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
41 Dei ropa - men der var ingen frelsar - til Herren, men han svarar deim ikkje.
Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
42 Og eg smuldrar deim som dust for vinden; som søyla på gator slo eg deim ut.
De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
43 Du frelste meg frå folke-ufred; du sette meg til hovud for heidningar; folk som eg ikkje kjende, tente meg.
Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
44 Ved gjetordet um meg lydde dei meg; framande folk smeikte for meg.
Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45 Framande folk visna av og gjekk skjelvande ut or sine borger.
Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
46 Herren liver, og lova er han, mitt berg, og upphøgd er den Gud som meg frelser,
Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
47 den Gud som gjev meg hemn og legg folkeslag under meg,
HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
48 som frelser meg frå mine fiendar; ja - du lyfter meg høgt yver deim som stend imot meg, frå valdsmannen bergar du meg.
Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
49 Difor vil eg prisa deg millom heidningarne, Herre, og lovsyngja ditt namn.
du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
50 Han gjer frelsa stor for sin konge, og gjer miskunn mot den som er salva av honom, mot David og hans ætt til æveleg tid.
Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn. Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
