Salmenes 139

1 Til songmeisteren; av David; ein salme. Herre, du ransakar meg og kjenner meg.

För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

2 Um eg sit eller stend upp, so veit du det, du skynar min tanke langan veg.

Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3 Mi gonga og lega røyner du ut, og alle mine vegar kjenner du grant.

Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

4 For det er inkje ord på mi tunga - sjå, Herre, du kjenner det alt til fullnads.

Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

5 Bak og framme held du ikring meg, og du legg di hand på meg.

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6 Slik kunnskap er meg for underleg, han er for høg, eg kann ikkje greida honom.

En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

7 Kvar skal eg fara frå din ande, og kvar skal eg fly ifrå ditt andlit?

Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

8 For eg upp til himmelen, so er du der, og reidde eg seng i helheimen, sjå, der er du og. (Sheol h7585)

Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)

9 Tek eg vengjerne til morgonroden, slo eg meg ned ved ytste havet,

Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

10 di hand vilde leida meg ogso der, og di høgre hand vilde halda meg fast.

så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

11 Og sagde eg: «Myrker løyne meg, og ljoset verte natt ikringum meg, »

Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

12 so vilde ikkje heller myrkret gjera noko myrkt for deg, og natti vilde vera ljos som dagen, myrkret vilde vera som ljoset.

så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

13 For du hev skapt mine nyro, du hev verka meg i morsliv.

Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

14 Eg takkar deg, av di eg er laga på øgjeleg underfull vis; underfulle er dine verk, og mi sjæl veit det so vel.

Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

15 Mine bein var ikkje dulde for deg då eg vart laga i løynd, då eg med kunst vart verka djupt i jordi.

Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

16 Då eg var eit foster, såg dine augo meg, og i di bok vart dei alle uppskrivne, dei dagar som vart fastsette, då ikkje ein av deim var komen.

Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

17 Og kor dyre dine tankar er for meg, du Gud, kor store summarne er av deim!

Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

18 Vil eg telja deim, so er dei fleire enn sand; eg vaknar, og endå er eg hjå deg.

Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

19 Gud, gjev du vilde drepa den ugudlege! og de, blodfuse menner, vik burt frå meg -

Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

20 dei som nemner deg med fulskap, brukar ditt namn til lygn - dine fiendar!

de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

21 Skulde eg ikkje, Herre, hata deim som hatar deg, og styggjast ved deim som stend deg imot?

Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

22 Med det sterkaste hatet hatar eg deim, fiendar er dei for meg.

Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

23 Ransaka meg, Gud, og kjenn mitt hjarta! Prøv meg og kjenn mine tankar!

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

24 Og sjå um eg er på veg til pinsla, og leid meg på æveleg veg!

och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.