Salmenes 137

1 Ved Babels elvar, der sat me og gret, når me kom Sion i hug.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 På vier-runnarne der i landet hengde me harporne våre.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For der kravde dei som heldt oss fanga song av oss, og våre plågarar kravde gleda: «Syng åt oss av Sions songar!»

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Korleis kann me syngja Herrens song på framand jord?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Um eg gløymer deg, Jerusalem, so gjev mi høgre hand må gløyma seg burt!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Gjev tunga må hanga fast ved gomen min, dersom eg ikkje kjem deg i hug, dersom eg ikkje set Jerusalem yver mi høgste gleda.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Herre, hugsa Edoms søner Jerusalems dag! dei som sagde: «Riv ned, riv ned, radt ned til grunnen!»

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Babels dotter, du øydelagde! sæl er den som gjev deg løn for den gjerning du gjorde imot oss!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Sæl er den som tek og krasar dine småborn imot berget!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.