Salmenes 119
1 Sæle er dei som gjeng ein ulastande veg, dei som ferdast i Herrens lov!
Salige äro de som utan vank lefva, de som i Herrans lag vandra.
2 Sæle er dei som tek vare på hans vitnemål, som søkjer honom av alt sitt hjarta,
Salige äro de som hans vittnesbörd hålla; de som af allo hjerta söka honom.
3 dei som ikkje gjer urett, men vandrar på hans vegar.
Ty de som på hans vägom vandra, de göra intet ondt.
4 Du hev gjeve dine fyresegner, at ein skal halda deim vel.
Du hafver budit, att hålla dina befallningar fliteliga.
5 Å, kunde vegarne mine verta faste, so eg heldt dine fyreskrifter!
O! att mitt lif hölle dina rätter med fullt allvar.
6 Då skal eg ikkje verta til skammar når eg gjev gaum etter alle dine bodord.
När jag skådar uppå all din bud, så kommer jag icke på skam.
7 Eg vil takka deg av eit ærlegt hjarta når eg lærer dine rettferdsdomar.
Jag tackar dig af rätt hjerta, att du lärer mig dina rättfärdighets rätter.
8 Dine fyreskrifter vil eg halda, du må ikkje reint forlata meg.
Dina rätter vill jag hålla; öfvergif mig dock aldrig.
9 Korleis skal ein ungdom halda stigen sin rein? Når han held seg etter ditt ord.
Huru skall en yngling sin väg ostraffeliga gå? När han håller sig efter din ord.
10 Av alt mitt hjarta hev eg søkt deg, lat meg ikkje villast burt frå dine bodord!
Jag söker dig af allo hjerta; Låt mig icke fela om din bud.
11 I hjarta mitt hev eg gøymt ditt ord, so eg ikkje skal synda imot deg.
Jag behåller din ord i mitt hjerta, på det jag icke skall synda emot dig.
12 Lova vere du, Herre! Lær meg dine fyreskrifter!
Lofvad vare du, Herre; lär mig dina rätter.
13 Med lipporne mine hev eg forkynt alle rettar frå din munn.
Jag vill med mina läppar förtälja alla dins muns rätter.
14 Eg er glad i vegen etter dine vitnemål som i all rikdom.
Jag fröjdar mig af dins vittnesbörds väg, såsom af allahanda rikedomar.
15 På dine fyresegner vil eg grunda og skoda på dine stigar.
Jag talar det du befallt hafver, och ser på dina vägar.
16 I dine fyreskrifter vil eg hava hugnad, og ikkje vil eg gløyma ditt ord.
Jag hafver lust till dina rätter, och förgäter icke din ord.
17 Gjer vel imot din tenar, at eg må liva! so vil eg halda ditt ord.
Gör väl med din tjenare, att jag må lefva och hålla din ord.
18 Lat upp augo mine, at eg kann skoda underlege ting i di lov!
Öppna mig ögonen, att jag må se under i din lag.
19 Ein gjest er eg på jordi, løyn ikkje dine bodord for meg!
Jag är en gäst på jordene; fördölj icke din bud för mig.
20 Mi sjæl er sunderknasa av lengting etter dine rettar all tid.
Min själ är all sönderkrossad för trängtans skull, efter dina rätter alltid.
21 Du hev truga dei stormodige, dei forbanna, som fer vilt frå dine bodord.
Du näpser de stolta; förbannade äro de som vika ifrå din bud.
22 Tak burt frå meg skam og vanvyrdnad! for dine vitnemål hev eg teke vare på.
Vänd ifrå mig försmädelse och föraktelse; ty jag håller din vittnesbörd.
23 Jamvel hovdingar hev sete i samrøda mot meg; din tenar grundar på dine fyreskrifter.
Sitta ock Förstarna och tala emot mig; men din tjenare talar om dina rätter.
24 Dine vitnemål er og min hugnad, dei er mine rådgjevarar.
Jag hafver lust till din vittnesbörd; de äro mine rådgifvare.
25 Mi sjæl ligg nedi dusti, haldt meg i live etter ditt ord!
Min själ ligger i stoft; vederqvick mig efter ditt ord.
26 Eg fortalde um mine vegar, og du svara meg; lær meg dine fyreskrifter!
Jag förtäljer mina vägar, och du bönhörer mig; lär mig dina rätter.
27 Lat meg få skyna vegen etter dine fyresegner! So vil eg grunda på dine under.
Undervisa mig dina befallningars väg, så vill jag tala om din under.
28 Mi sjæl græt av sorg; reis meg upp etter ditt ord!
Jag grämer mig så att hjertat mig försmäktas; styrk mig efter ditt ord.
29 Snu lygnevegen burt frå meg, og unn meg di lov!
Vänd ifrå mig den falska vägen, och unna mig din lag.
30 Truskaps veg hev eg valt, dine rettar hev eg sett framfyre meg.
Jag hafver utvalt sanningenes väg; dina rätter hafver jag mig föresatt.
31 Eg heng fast ved dine vitnemål, Herre, lat meg ikkje verta til skammar!
Jag håller mig intill din vittnesbörd; Herre, låt mig icke på skam komma.
32 Vegen etter dine bodord vil eg springa, for du trøystar mitt hjarta.
När du mitt hjerta tröstar, så löper jag dins buds väg.
33 Herre, vis meg vegen etter dine fyreskrifter! so vil eg fara honom alt til endes.
Lär mig, Herre, dina rätters väg, att jag må bevara dem intill ändan.
34 Gjev meg skyn, so vil eg taka vare på di lov og halda henne av alt mitt hjarta.
Undervisa mig, att jag må bevara din lag, och hålla dem af allo hjerta.
35 Leid meg på dine bodords stig, for han er til hugnad for meg.
För mig in på din buds stig, ty jag hafver der lust till.
36 Bøyg mitt hjarta til dine vitnemål og ikkje til urett vinning!
Böj mitt hjerta till din vittnesbörd, och icke till girighet.
37 Vend augo mine burt, so dei ikkje ser etter fåfengd, haldt meg i live på din veg!
Vänd bort min ögon, att de icke se efter onyttig läro; utan vederqvick mig på dinom väg.
38 Uppfyll for din tenar ordet ditt, som gjer at ein ottast deg!
Låt din tjenare hålla din bud stadeliga för din ord, att jag må frukta dig.
39 Tak burt ifrå meg mi skjemsla som eg er rædd, for dine rettar er gode.
Vänd ifrå mig den försmädelse, som jag fruktar; ty dine rätter äro lustige.
40 Sjå, eg lengtar etter dine fyresegner, haldt meg i live ved di rettferd.
Si, jag begärar dina befallningar; vederqvick mig med dine rättfärdighet.
41 Lat di miskunn, Herre, koma yver meg, di frelsa etter ditt ord!
Herre, låt mig vederfaras dina nåd; dina hjelp efter ditt ord;
42 Eg vil gjeva svar til honom som spottar meg; for eg lit på ditt ord.
Att jag mina lastare svara må; ty jag förlåter mig uppå ditt ord.
43 Riv ikkje sannings ord so reint or munnen min, for på dine domar ventar eg.
Och tag ju icke ifrå minom mun sanningenes ord; ty jag hoppas uppå dina rätter.
44 Stødt vil eg halda di lov, æveleg og alltid.
Jag vill hålla din lag allstädes, alltid och evinnerliga.
45 Lat meg ferdast i det frie, for eg spør etter dine fyresegner!
Och jag vandrar i glädje; ty jag söker dina befallningar.
46 Eg vil tala um dine vitnemål for kongar, og eg skal ikkje verta til skammar.
Jag talar om din vittnesbörd inför Konungar, och blyges intet;
47 Eg vil frygda meg ved dine bodord, som eg elskar.
Och hafver lust till din bud, och de äro mig käre;
48 Eg vil lyfta mine hender til dine bodord som eg elskar, og eg vil grunda på dine fyreskrifter.
Och lyfter mina händer upp till din bud, de mig kär äro; och talar om dina rätter.
49 Kom i hug ditt ord til din tenar, med di du hev gjeve meg von!
Tänk dinom tjenare uppå ditt ord, på hvilket du låter mig hoppas.
50 Det er mi trøyst i min vesaldom, at ditt ord hev halde meg i live.
Det är min tröst i mitt elände; ty ditt ord vederqvicker mig.
51 Ovmodige hev spotta meg mykje, frå di lov hev eg ikkje vike.
De stolte hafva deras gabberi af mig; likväl viker jag icke ifrå din lag.
52 Eg kom i hug, Herre, dine domar frå gamle dagar, og eg vart trøysta.
Herre, när jag tänker, huru du af verldenes begynnelse dömt hafver, så varder jag tröstad.
53 Brennande harm hev eg vorte på dei ugudlege som forlet di lov.
Jag brinner innan, för de ogudaktiges skull, som din lag öfvergifva.
54 Dine fyreskrifter hev vorte mine lovsongar i det hus der eg bur som framand.
Dine rätter äro min visa i mino huse.
55 Um natti kom eg ditt namn i hug, Herre, og eg heldt di lov.
Herre, jag tänker om nattena på ditt Namn, och håller din lag.
56 Dette timdest meg, at eg fekk taka vare på dine fyreskrifter.
Det är min skatt, att jag dina befallningar håller.
57 Herren er min lut, sagde eg, med di eg heldt dine ord.
Jag hafver sagt, Herre: Det skall mitt arf vara, att jag dina vägar håller.
58 Eg naudbad deg av alt mitt hjarta: «Ver miskunnsam imot meg etter ditt ord!»
Jag beder inför ditt ansigte af allo hjerta; var mig nådelig efter ditt ord.
59 Eg tenkte på mine vegar og vende mine føter til dine vitnemål.
Jag betraktar mina vägar, och vänder mina fötter till din vittnesbörd.
60 Eg skunda meg og tøvra ikkje med å halda dine bodord.
Jag skyndar mig, och dröjer intet, till att hålla din bud.
61 Bandi til dei ugudlege hev snørt meg inn, di lov hev eg ikkje gløymt.
De ogudaktigas rote beröfvar mig; men jag förgäter intet din lag.
62 Midt på natti stend eg upp og vil takka deg for dine rettferdslover.
Om midnatt står jag upp, till att tacka dig för dina rättfärdighets rätter.
63 Eg held meg til alle deim som ottast deg, og som held dine fyresegner.
Jag håller mig till alla dem som frukta dig, och dina befallningar hålla.
64 Av di miskunn, Herre, er jordi full; lær meg dine fyreskrifter!
Herre, jorden är full af dine godhet; lär mig dina rätter.
65 Tenaren din hev du gjort vel imot, Herre, etter ditt ord.
Du gör dinom tjenare godt, Herre, efter ditt ord.
66 Lær meg god skynsemd og kunnskap! for eg trur på dine bodord.
Lär mig goda seder och förståndighet; ty jag tror dinom budom.
67 Fyrr eg vart nedbøygd, for eg vilt, men no held eg ditt ord.
Förr än jag späkt vardt, for jag vill; men nu håller jag ditt ord.
68 Du er god og gjer godt, lær meg dine fyreskrifter!
Du äst mild och god; lär mig dina rätter.
69 Dei ovmodige hev spunne i hop lygn imot meg, av alt mitt hjarta held eg dine fyresegner.
De stolte dikta lögn öfver mig; men jag håller dina befallningar af allt hjerta.
70 Deira hjarta er feitt som talg; eg fegnast ved di lov.
Deras hjerta är fett vordet, såsom flott; men jag hafver lust till din lag.
71 Det var godt for meg at eg vart nedbøygd, so eg kunde læra dine fyreskrifter.
Det är mig ljuft att du hafver späkt mig, att jag må lära dina rätter.
72 Lovi frå din munn er betre for meg enn tusund stykke gull og sylv.
Dins muns lag är mig täckare, än mång tusend stycke guld och silfver.
73 Dine hender hev gjort meg og laga meg til, gjev meg skyn, so eg kann læra dine bodord!
Din hand hafver gjort och beredt mig; undervisa mig, att jag må lära din bud.
74 Dei som ottast deg, skal sjå meg og gleda seg, for på ditt ord ventar eg.
De som dig frukta, de se mig, och glädja sig; ty jag hoppas uppå din ord.
75 Eg veit, Herre, at dine domar er rettferd, og at du i truskap hev bøygt meg ned.
Herre, jag vet att dina domar äro rätte, och du hafver troliga späkt mig.
76 Lat di miskunn vera til trøyst for meg, etter det du hev sagt til din tenar!
Din nåd vare min tröst, såsom du dinom tjenare lofvat hafver.
77 Lat di miskunn koma yver meg so eg kann liva! for di lov er mi lyst.
Låt mig vederfaras dina barmhertighet, att jag må lefva; ty jag hafver lust till din lag.
78 Lat dei ovmodige verta skjemde! for dei hev trykt meg utan årsak. Eg grundar på dine fyresegner.
Ack! att de stolte måtte komma på skam, som mig med lögn nedertrycka; men jag talar om dina befallningar.
79 Lat deim snu seg til meg, dei som ottast deg, og kjenner dine vitnemål!
Ack! att de måtte hålla sig till mig, som dig frukta, och känna din vittnesbörd.
80 Lat mitt hjarta vera fullkome i dine fyreskrifter, so eg ikkje skal verta til skammar!
Mitt hjerta blifve rättsinnigt i dinom rättom, att jag icke på skam kommer.
81 Mi sjæl naudstundar etter di frelsa, eg ventar på ditt ord.
Min själ trängtar efter dina salighet; jag hoppas uppå ditt ord.
82 Mine augo naudstundar etter ditt ord, og eg segjer: «Når vil du trøysta meg?»
Min ögon trängta efter ditt ord, och säga: När vill du trösta mig?
83 For eg er som ei lerflaska i røyk; dine fyreskrifter gløymer eg ikkje.
Ty jag är såsom en lägel i rök; dina rätter förgäter jag icke.
84 Kor mange er vel dagarne for din tenar? Når vil du halda dom yver deim som forfylgjer meg?
Huru länge skall din tjenare bida? När vill du dom hålla öfver mina förföljare?
85 Dei ovmodige hev grave graver for meg, dei som ikkje liver etter di lov.
De stolte grafva mig gropar, hvilka intet äro efter din lag.
86 Alle dine bodord er trufaste; med lygn forfylgjer dei meg; hjelp meg!
Dine bud äro alltsamman sanning; de förfölja mig med lögn, hjelp mig.
87 Dei hadde so nær tynt meg i landet, men eg hev ikkje forlate dine fyresegner.
De hade fulltnär förgjort mig på jordene; men jag öfvergifver icke dina befallningar.
88 Haldt meg i live etter di miskunn! So vil eg taka vare på vitnemålet frå din munn.
Vederqvick mig genom dina nåd, att jag må hålla dins muns vittnesbörd.
89 Til æveleg tid, Herre, stend ditt ord fast i himmelen.
Herre, ditt ord blifver evinnerliga, så vidt som himmelen är.
90 Frå ætt til ætt varer din truskap, du hev grunnfest jordi, og ho stend.
Din sanning varar i evighet; du hafver tillredt jordena, och hon blifver ståndandes.
91 Til å setja dine domar i verk stend dei der i dag; for alle ting er dine tenarar.
Det blifver dagliga efter ditt ord; ty all ting måste tjena dig.
92 Dersom ikkje di lov hadde vore mi lyst, so hadde eg forgjengest i mi djupe naud.
Om din lag icke hade min tröst varit, så vore jag förgången i mitt elände.
93 I all æva skal eg ikkje gløyma dine fyresegner, for ved deim hev du halde meg i live.
Jag vill aldrig förgäta dina befallningar; ty du vederqvicker mig med dem.
94 Din er eg, frels meg! for dine fyresegner hev eg spurt etter.
Jag är din, hjelp mig; ty jag söker dina befallningar.
95 På meg hev dei ugudlege venta og vil tyna meg; på dine vitnemål agtar eg.
De ogudaktige vakta uppå mig, att de måga förgöra mig; men jag aktar uppå din vittnesbörd,
96 På alt det fullkomne hev eg set ein ende; men dine bodord rekk ovleg vidt.
Jag hafver på all ting en ända sett; men ditt bud är varaktigt.
97 Kor eg hev lovi di kjær! Heile dagen er ho i min tanke.
Huru hafver jag din lag så kär; dageliga talar jag derom.
98 Dine bodord gjer meg visare enn mine fiendar, for æveleg eig eg deim.
Du gör mig med ditt bud visare, än mina fiender äro; ty det är evinnerliga min skatt.
99 Eg hev vorte klokare enn alle mine lærarar, for eg grundar på dine vitnemål.
Jag är lärdare, än alle mine lärare; ty din vittnesbörd äro mitt tal.
100 Eg er vitugare enn dei gamle, for dine fyresegner hev eg teke vare på.
Jag är förståndigare, än de gamle; ty jag håller dina befallningar.
101 Frå kvar vond stig hev eg halde mine føter burte, so eg kunde halda ditt ord.
Jag förtager minom fotom alla onda vägar, att jag må hålla din ord.
102 Frå dine lover hev eg ikkje vike, for du hev lært meg upp.
Jag viker icke ifrå dina rätter; ty du lärer mig.
103 Kor søt din tale er for gomen min, betre enn honning for munnen min.
Din ord äro minom mun sötare än hannog.
104 Av dine fyresegner fær eg vit, difor hatar eg kvar lygnestig.
Ditt ord gör mig förståndigan; derföre hatar jag alla falska vägar.
105 Ditt ord er ei lykt for min fot og eit ljos for min stig.
Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på minom vägom.
106 Eg hev svore og hev halde det, å taka vare på dine rettferdslover.
Jag svär, och vill hållat, att jag dina rättfärdighets rätter hålla vill.
107 Eg er ovleg nedbøygd; Herre, haldt meg i live etter ditt ord!
Jag är svårliga plågad; Herre, vederqvick mig efter ditt ord.
108 Lat min munns offer tekkjast deg, Herre, og lær meg dine rettar!
Låt dig behaga, Herre, mins muns välviljoga offer, och lär mig dina rätter.
109 Eg gjeng alltid med livet i neven, men di lov hev eg ikkje gløymt.
Jag bär mina själ i mina händer alltid, och jag förgäter icke din lag.
110 Dei ugudlege hev lagt snara for meg; men frå dine fyresegner hev eg ikkje villa meg burt.
De ogudaktige sätta mig snaror; men jag far icke vill ifrå dina befallningar.
111 Til æveleg eiga hev eg fenge dine vitnemål, for dei er mi hjartans gleda.
Din vittnesbörd äro mitt eviga arf; ty de äro mins hjertas fröjd.
112 Eg hev bøygt mitt hjarta til å gjera etter dine fyreskrifter, æveleg og til endes.
Jag böjer mitt hjerta till att göra efter dina rätter alltid och evinnerliga.
113 Dei tvihuga hatar eg, men di lov elskar eg.
Jag hatar de ostadiga andar, och älskar din lag.
114 Du er mi livd og min skjold, og på ditt ord ventar eg.
Du äst mitt beskärm och sköld; jag hoppas uppå ditt ord.
115 Vik frå meg, de som gjer vondt, at eg kann halda min Guds bodord!
Viker ifrå mig, I onde; jag vill hålla min Guds bud.
116 Haldt meg uppe etter ditt ord, so eg kann liva, og lat meg ikkje verta til skammar med mi von!
Uppehåll mig igenom ditt ord, att jag må lefva; och låt mig icke på skam komma med mitt hopp.
117 Haldt meg uppe, so eg kann verta frelst! So vil eg alltid sjå med lyst på dine fyreskrifter.
Stärk mig, att jag må blifva salig; så vill jag alltid lust hafva till dina rätter.
118 Du agtar for inkje alle deim som fer vilt frå dine fyreskrifter; for deira svik er fåfengd.
Du förtrampar alla dem som villa gå om dina rätter; ty deras bedrägeri är alltsammans lögn.
119 Som slagg kastar du burt alle ugudlege på jordi; difor elskar eg dine vitnemål.
Du bortkastar alla ogudaktiga på jordene som slagg; derföre älskar jag din vittnesbörd.
120 Eg rys i holdet av rædsla for deg, og for dine domar ottast eg.
Jag fruktar mig för dig, så att mitt kött skälfver; och förskräcker mig for dina rätter.
121 Eg hev gjort rett og rettferd, du vil ikkje gjeva meg yver til deim som trykkjer meg.
Jag aktar uppå rätt och rättfärdighet; öfvergif mig icke dem som mig öfvervåld göra vilja.
122 Gakk i borg for tenaren din, so det må ganga honom vel! lat ikkje dei ovmodige trykkja meg!
Beskärma du din tjenare, och tröst honom, att de stolte icke göra mig öfvervåld.
123 Augo mine naudstundar etter di frelsa og etter ditt rettferdsord.
Mina ögon trängta efter dina salighet, och efter dine rättfärdighets ord.
124 Gjer med din tenar etter di miskunn og lær meg dine fyreskrifter!
Handla med dinom tjenare efter dina nåd; och lär mig dina rätter.
125 Eg er din tenar; gjev meg vit, so eg kann kjenna dine vitnemål!
Jag är din tjenare; undervisa mig, att jag må känna din vittnesbörd.
126 Det er tid for Herren til å gripa inn, dei hev brote di lov.
Det är tid, att Herren gör der något till; de hafva omintetgjort din lag.
127 Difor elskar eg dine bodord meir enn gull, ja, meir enn fint gull.
Derföre älskar jag din bud, öfver guld och öfver fint guld.
128 Difor held eg alle fyresegner um alle ting for rette; eg hatar kvar lygnestig.
Derföre håller jag rätt fram i alla dina befallningar; jag hatar allan falskan väg.
129 Underfulle er dine vitnemål, difor tek mi sjæl vare på deim.
Underliga äro din vittnesbörd, derföre håller dem min själ.
130 Når ordi dine opnar seg, gjev dei ljos, og dei gjer dei einfalde kloke.
När ditt ord uppenbaradt varder, så fröjdar det, och gör de enfaldiga visa.
131 Eg let munnen upp og sukka av lengting; for etter dine bodord stunda eg.
Jag öppnar min mun, och begärar din bud; ty mig längtar efter dem.
132 Vend deg til meg og ver meg nådig, som rett er mot deim som elskar ditt namn!
Vänd dig till mig, och var mig nådelig, såsom du plägar göra dem som ditt Namn älska.
133 Gjer mine stig faste ved ditt ord, og lat ingen urett råda yver meg!
Låt min gång viss vara i dino orde, och låt ingen orätt öfver mig råda.
134 Løys du meg ut or menneskjevald! So vil eg halda dine fyresegner.
Förlös mig ifrå menniskors orätt; så vill jag hålla dina befallningar.
135 Lat di åsyn lysa på din tenar, og lær meg dine fyreskrifter!
Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare, och lär mig dina rätter.
136 Vatsbekkjer renn or augo mine, av di folk ikkje held di lov.
Mine ögon flyta med vatten, att man icke håller din lag.
137 Rettferdig er du, Herre, og rette er dine domar.
Herre, du äst rättfärdig, och rätt är ditt ord.
138 Du hev fyreskrive dine vitnemål i rettferd og i stor truskap.
Du hafver dina rättfärdighets vittnesbörd, och sanningena hårdeliga budit.
139 Min brennhug hev tært meg upp, av di mine motstandarar hev gløymt dine ord.
Jag hafver när harmats till döds, att mine ovänner hafva din ord förgätit.
140 Ditt ord er vel reinsa, og din tenar elskar det.
Ditt ord är väl bepröfvadt, och din tjenare hafver det kärt.
141 Liten er eg og vanvyrd; dine fyresegner hev eg ikkje gløymt.
Jag är ringa och föraktad; men jag förgäter icke dina befallningar.
142 Di rettferd er ei æveleg rettferd, og di lov er sanning.
Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning.
143 Naud og trengsla fann meg; dine bodord er mi lyst.
Ångest och nöd hafva drabbat uppå mig; men jag hafver lust till din bud.
144 Rettferdige er dine vitnemål til æveleg tid; gjev meg skyn, so eg kann liva!
Dins vittnesbörds rättfärdighet är evig; undervisa mig, så lefver jag.
145 Eg ropar av alt mitt hjarta, svara meg, Herre! Dine fyreskrifter vil eg taka vare på.
Jag ropar af allo hjerta, bönhör mig, Herre, att jag må hålla dina rätter.
146 Eg ropar til deg, frels meg! so vil eg halda dine vitnemål.
Jag ropar till dig, hjelp mig, att jag må hålla din vittnesbörd.
147 Tidleg i dagningi var eg uppe og ropa um hjelp; eg venta på ditt ord.
Jag kommer bittida, och ropar; uppå ditt ord hoppas jag.
148 Mine augo var uppe fyre nattevakterne, so eg kunde grunda på ditt ord.
Jag vakar bittida upp, att jag må handla om din ord.
149 Høyr mi røyst etter di miskunn, Herre, haldt meg i live etter dine domar!
Hör mina röst efter dina nåde: Herre, vederqvick mig efter dina rätter.
150 Dei er nær som renner etter ugjerning; frå di lov er dei langt burte.
Mine arge förföljare vilja till mig, och äro långt ifrå din lag.
151 Du er nær, Herre, og alle dine bodord er sanning.
Herre, du äst hardt när, och din bud äro alltsamman sanning.
152 Longe sidan veit eg av dine vitnemål, at du hev grunnfest deim i all æva.
Men jag vet det långt tillförene, att du din vittnesbörd evinnerliga grundat hafver.
153 Sjå til mi djupe naud og fria meg ut! For di lov hev eg ikkje gløymt.
Se uppå mitt elände, och fräls mig; hjelp mig ut; förty jag förgäter icke din lag.
154 Før mi sak, og løys meg ut, haldt meg i live etter ditt ord!
Uträtta min sak, och förlossa mig; vederqvick mig igenom ditt ord.
155 Frelsa er langt frå dei ugudlege, for dine fyreskrifter spør dei ikkje etter.
Saligheten är långt ifrå de ogudaktiga; ty de akta intet dina rätter.
156 Di miskunn er stor, Herre; haldt meg i live etter dine domar!
Herre, din barmhertighet är stor; vederqvick mig efter dina rätter.
157 Mange er dei som forfylgjer meg og stend meg imot; frå dine vitnemål hev eg ikkje vike.
Mine förföljare och ovänner äro månge; men jag viker icke ifrå din vittnesbörd.
158 Eg såg dei utrue og fekk uhug, av di dei ikkje heldt ditt ord.
Jag ser de föraktare, och det gör mig ondt, att de icke hålla din ord.
159 Sjå at eg hev elska dine fyresegner! Herre, haldt meg i live etter di miskunn!
Si, jag älskar dina befallningar; Herre, vederqvick mig efter din nåd.
160 Summen av ditt ord er sanning, og æveleg stend all di rettferds lov.
Ditt ord hafver af begynnelsen varit sanning; alle dine rättfärdighets rätter vara evinnerliga.
161 Hovdingar forfylgde meg utan orsak, men mitt hjarta ottast dine ord.
Förstarna förfölja mig utan sak, och mitt hjerta fruktar sig för din ord.
162 Eg gled meg yver ditt ord, som når ein finn mykje herfang.
Jag gläder mig öfver din ord, såsom en den stort byte får.
163 Lygn hev eg hata og havt stygg til; di lov hev eg elska.
Lögnene är jag hätsk, och stygges dervid, men din lag hafver jag kär.
164 Sju gonger um dagen hev eg lova deg for dine rettferdige domar.
Jag lofvar dig sju resor om dagen, för dine rättfärdighets rätters skull.
165 Mykje fred hev dei som elskar di lov, og ingen støyt fær deim til fall.
Stor frid hafva de som din lag älska, och de skola icke stappla.
166 Eg hev venta på di frelsa, Herre, og dine bodord hev eg halde.
Herre, jag väntar efter din salighet, och gör efter din bud.
167 Mi sjæl hev halde dine vitnemål, og eg elska deim mykje.
Min själ håller din vittnesbörd, och hafver dem mycket kär.
168 Eg hev halde dine fyresegner og dine vitnemål, for alle mine vegar er for di åsyn.
Jag håller dina befallningar, och dina vittnesbörder; ty alle mine vägar äro för dig.
169 Lat mitt klagerop koma fram for di åsyn, Herre! Gjev meg skyn etter ditt ord.
Herre, låt min klagan för dig komma; undervisa mig efter ditt ord.
170 Lat mi bøn koma for di åsyn! Frels meg etter ditt ord!
Låt mina bön komma för dig; fräls mig efter ditt ord.
171 Mine lippor skal fløda yver av lovsong, for du lærer meg dine fyreskrifter;
Mine läppar skola lofva, när du lärer mig dina rätter.
172 Mi tunga skal syngja um ditt ord; for alle dine bodord er rettferd.
Min tunga skall tala om ditt ord; ty all din bud äro rätt.
173 Lat di hand vera meg til hjelp! for dine fyresegner hev eg valt ut.
Låt dina hand vara mig biståndiga; ty jag hafver utkorat dina befallningar.
174 Eg lengtar etter di frelsa, Herre, og di lov er mi lyst.
Herre, jag längtar efter din salighet, och hafver lust till din lag.
175 Lat mi sjæl leva og lova deg, og lat dine domar hjelpa meg!
Låt mina själ lefva, att hon må lofva dig, och dine rätter hjelpa mig.
176 Eg hev fare vilt; leita upp din tenar som ein burtkomen sau! for dine bodord hev eg ikkje gløymt.
Jag är såsom ett villfarande och borttappadt får; sök din tjenare, ty jag förgäter icke din bud.
