Salmenes 109
1 Til songmeisteren; av David, ein salme. Min lovsongs Gud, teg ikkje!
För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
2 For dei hev late upp sin ugudlege og falske munn imot meg, dei hev tala imot meg med ljugartunga.
Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Med hatfulle ord hev dei kringsett meg og ført strid imot meg utan årsak.
Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
4 Til løn for min kjærleik stod dei imot meg, endå eg berre bed,
Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
5 dei hev lagt vondt yver meg til løn for godt og hat til løn for min kjærleik.
De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
6 Set ein ugudleg yver honom, og lat ein klagar standa ved hans høgre hand!
Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7 Når han vert dømd, lat honom ganga skuldig ut, og lat hans bøn verta til synd!
När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
8 Lat hans dagar verta få, lat ein annan få hans embætte!
Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
9 Lat hans born verta farlause og kona hans enkja!
Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
10 Lat hans born flakka ikring og beda seg, lat deim ganga som tiggarar frå sin øydelagde heim!
Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
11 Lat okerkallen leggja snara um all hans eigedom, og framande plundra hans avling!
Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
12 Lat ingen finnast som hyser miskunn imot honom, og ingen som ynkast yver hans farlause born!
Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
13 Lat hans etterkomarar ganga til grunnar og deira namn verta utstroke i næste ættled!
Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
14 Hans fedra skuld vere i minne hjå Herren, og syndi åt mor hans verte ikkje utstroki!
Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
15 Dei vere alltid for Herrens åsyn, og han rydje deira minne ut av jordi,
Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
16 av di han ikkje kom i hug å gjera miskunn, men forfylgde ein arm og fatig mann, og ein hjarteskræmd og vilde drepa honom.
Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
17 Han elska forbanning, og denne kom yver honom, han lika ikkje velsigning, og denne kom langt burt frå honom.
Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
18 Han klædde seg i forbanning som sitt klædeplagg, og ho trengde som vatn inn i hans liv, og som olje i hans bein.
Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
19 Lat henne verta honom til ei kåpa som han sveiper seg i, og til eit belte som han alltid bind um seg!
Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 Dette vere løni frå Herren åt mine motstandarar, og åt deim som talar vondt imot mi sjæl!
Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
21 Og du, Herre, Herre, gjer vel imot meg for ditt namn skuld, etter som di miskunn er god, so berga meg!
Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
22 For arm og fatig er eg, og mitt hjarta er gjenomstunge i meg.
Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Som ein skugge når han lengjest, kverv eg burt, eg vert jaga burt som ein grashopp.
Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
24 Mine kne er ustøde av fasta, og holdet mitt misser feita.
Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
25 Og eg hev vorte til spott for deim; når dei ser meg, rister dei på hovudet.
Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
26 Hjelp meg, Herre min Gud, frels meg etter di miskunn!
Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
27 so dei må kjenna, at dette er di hand, at du, Herre, hev gjort det.
och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
28 Dei forbannar, men du velsignar, dei stend upp, men vert skjemde, og din tenar gled seg.
Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
29 Mine motstandarar skal klæda seg i skjemsla og sveipa seg i si skam som i ei kåpa.
Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
30 Eg vil takka Herren storleg med min munn, og midt imillom mange vil eg lova honom.
Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
31 For han stend på høgre sida åt den fatige til å frelsa honom frå deim som dømer hans sjæl.
Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
