Salmenes 103
1 Av David. Lova Herren, mi sjæl, og alt som i meg er, love hans heilage hamn!
En Psalm Davids. Lofva Herran, min själ, och allt det uti mig är, hans helga Namn.
2 Lova Herren, mi sjæl, og gløym ikkje alle hans velgjerningar!
Lofva Herran, min själ, och förgät icke, hvad godt han dig gjort hafver;
3 Han som tilgjev all di skuld, han som lækjer alle dine brester,
Den dig alla dina synder förlåter, och helar alla dina brister;
4 han som løyser ditt liv frå gravi, han som kryner deg med nåde og miskunn,
Den ditt lif förlöser ifrå förderf, och kröner dig med nåd och barmhertighet;
5 han som mettar din prydnad med godt, so du vert ung att som ørnen.
Den dig uppfyller med tröst, att du dägelig varder, och gör dig ung och frisk såsom en örn.
6 Herren gjer rettferdsverk og rett mot alle som er under trykk.
Herren skaffar rättfärdighet och dom, allom dem som orätt lida.
7 Han kunngjorde sine vegar for Moses, sine gjerningar for Israels born.
Han hafver låtit Mose veta sina vägar; Israels barn sin verk.
8 Miskunnsam og nådig er Herren, langmodig og rik på miskunn.
Barmhertig och nådelig är Herren, tålig och af stora mildhet.
9 Han trættar ikkje alltid og gøymer ikkje æveleg på vreide.
Han träter icke till evig tid, och vredgas icke evinnerliga.
10 Han gjer ikkje med oss etter våre synder og gjev oss ikkje lika for våre misgjerningar.
Han handlar icke med oss efter våra synder, och vedergäller oss icke efter våra missgerningar.
11 For so høg som himmelen er yver jordi, so er hans miskunn veldug yver deim som ottast honom.
Ty så hög som himmelen öfver jordena är, låter han sina nåd väldig vara öfver dem som frukta honom.
12 So langt som aust er frå vest, let han våre misgjerningar vera burte frå oss.
Så långt som öster är ifrå vester, låter han vår öfverträdelse vara ifrån oss.
13 Som ein far miskunnar borni, so miskunnar Herren deim som ottast honom.
Såsom en fader förbarmar sig öfver barnen, så förbarmar sig Herren öfver dem som frukta honom.
14 For han veit kva slag skapning me er, han kjem i hug at me er dust.
Ty han vet hvad vi för ett verk äre; han tänker derpå, att vi stoft äre.
15 Eit menneskje, som gras er hans dagar, som blomen på marki, soleis blømer han.
En menniska är i sitt lefvande såsom gräs; hon blomstras såsom ett blomster på markene.
16 Når vinden fer yver honom, er han ikkje meir, og staden hans veit ikkje meir av honom.
När vädret deröfver går, så är det intet mer der, och dess rum känner det intet mer.
17 Men Herrens miskunn er frå æva og til æva yver deim som ottast honom, og hans rettferd er mot barneborn,
Men Herrans nåd varar ifrån evighet till evighet, öfver dem som frukta honom; och hans rättfärdighet intill barnabarn,
18 mot deim som held hans pakt, og som kjem i hug hans fyresegner og liver etter deim.
När dem som hans förbund hålla, och tänka uppå hans bud, att de derefter göra.
19 Herren hev sett sin kongsstol i himmelen, og hans rike råder yver alle ting.
Herren hafver beredt sin stol i himmelen, och hans rike skall råda öfver allt.
20 Lova Herren, de hans englar, de velduge kjempor som set hans ord i verk, med di de lyder på røysti av hans ord!
Lofver Herran, I hans Änglar, I starke hjeltar, som hans befallning uträtten, att man hans ords röst höra skall.
21 Lova Herren, alle hans herar, de hans tenarar som gjer hans vilje!
Lofver Herran, alle hans härar; I hans tjenare, som hans vilja gören.
22 Lova Herren alle hans verk på alle stader i hans rike! Lova Herren mi sjæl!
Lofver Herran, all hans verk uti all hans herradömes rum; min själ lofve Herran.
