Salmenes 10

1 Herre, kvi stend du so langt undan, held deg løynd dei tider me er i trengd?

Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?

2 Ved ovmodet hjå dei ugudlege illhugast den arme; lat deim vert fanga i dei meinråder dei hev tenkt upp!

Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.

3 For den ugudlege rosar det hans sjæl lyster, og den vinnekjære byd farvel og spottar Herren.

Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.

4 Den ugudlege set nosi høgt og segjer: «Han heimsøkjer ikkje. Det er ingen Gud til!» det er alle hans tankar.

Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.

5 Hans vegar lukkast alle tider; langt burte frå honom i det høge er dine domar; alle sine motstandarar - deim blæs han åt.

Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.

6 Han segjer i sitt hjarta: «Eg skal ikkje verta rikka, frå ættled til ættled kjem eg ikkje i ulukka.»

Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.

7 Hans munn er full av forbanning og av svik og vald; under hans tunga er tjon og ulukka.

Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.

8 Han ligg på lur ved gardarne, på løynlege stader myrder han den uskuldige, hans augo spæjar etter den verjelause.

Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.

9 Han lurer i løyne som løva i si kjørr, han lurer etter å gripa den arme; han grip den arme, med di han dreg honom i sitt garn.

Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.

10 Han luter seg, duvar seg ned, og dei verjelause fell for hans sterke klør.

Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.

11 Han segjer i sitt hjarta: «Gud hev gløymt det, han hev løynt sitt andlit, han ser det aldri.»

Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.

12 Statt upp, Herre! Gud, lyft upp di hand, gløym ikkje dei arme!

Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.

13 Kvi skal den ugudlege vanvyrda Gud og segja i sitt hjarta: «Du heimsøkjer ikkje?»

Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?

14 Du hev set det; for du skodar naud og hjartesorg til å leggja deim i di hand; til deg yvergjev den verjelause si sak, du er ein hjelpar for dei farlause.

Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.

15 Slå armen sund på den ugudlege, og den vonde - heimsøk hans gudløysa, so du ikkje finn honom meir!

Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.

16 Herren er konge æveleg og alltid heidningarne er øydde ut or hans land.

Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.

17 Herre, du hev høyrt ynskjet frå dei arme, du styrkjer deira hjarta, du vender øyra ditt til,

De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;

18 so du gjev den farlause og nedtyngde sin rett. Ikkje lenger skal menneskjet som er av jordi halda fram med å skræma.

Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.