Salomos Ordsprog 1
1 Ordtøke av Salomo, son til David, konge yver Israel.
Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;
2 Av deim kann ein læra visdom og age og skyna vituge ord.
Till att deraf lära vishet och tukt;
3 Og få age so ein vert klok, rettferd og rett og rettvisa.
Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;
4 Dei kann gjeva dei urøynde klokskap, ungdomen kunnskap og ettertanke -
Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.
5 so den vise kann høyra og auka sin lærdom og den vituge verta rådklok.
Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;
6 Dei gjev skyn på ordtak og myrke ord, ord frå dei vise og gåtorne deira.
Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.
7 Otte for Herren er upphav til kunnskap, uvitingar vanvyrder visdom og age.
Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.
8 Høyr etter, son min, når far din deg agar, og kasta’kje frå deg det mor di deg lærer!
Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
9 For det er ein yndeleg krans for ditt hovud, og kjedor kring halsen din.
Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
10 Son min, når syndarar lokkar deg, samtykk ikkje!
Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
11 Um dei segjer: «Kom med oss! Me vil lura etter blod, setja fella for den skuldlause utan grunn;
Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara; (Sheol h7585)
13 Me vinna oss alle slag skattar, og fyller husi våre med rov;
Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
14 du skal få lutskifte saman med oss, alle skal me ha same pungen.» -
Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
15 Son min, gakk ikkje då på vegen med deim, haldt foten din burte frå deira stig!
Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
16 For føterne deira spring til vondt og er snøgge til å renna ut blod.
Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
17 Men fåfengt breier dei netet for augo på alle fuglar.
Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
18 Dei lurer på sitt eige blod og set eit garn for sitt eige liv.
Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
19 So gjeng det kvar som riv til seg med ran, det drep sin eigen herre.
Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.
20 Vismøyi ropar på gata og lyfter si røyst på torgi.
Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.
21 På gatehyrna preikar ho midt i ståket, i porthallar og kring i byen ho talar:
Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:
22 «Kor lenge vil de fåkunnige elska fåkunna, og kor lenge vil spottarar ha hug til spott, og dårar hata kunnskap?
Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?
23 Snu dykk hit når eg refser! So skal åndi mi fløyma for dykk, og eg skal kunngjera dykk mine ord.
Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.
24 Eg ropa og de vilde ikkje høyra, og ingen agta på at eg rette ut handi,
Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;
25 De brydde dykk ei um all mi råd, og ansa ikkje mitt refsings ord,
Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;
26 So skal eg då læ når de ulukka fær, eg skal spotta når det som de ræddast kjem,
Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;
27 når det de ræddast kjem som eit uver, og uferdi dykkar fer hit som ein storm, når trengsla og naud kjem på dykk.
När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.
28 Då vil eg ikkje svara når de ropar på meg, dei skal naudleita etter meg, men ikkje finna meg.
Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;
29 Av di dei hata kunnskap og forsmådde otte for Herren,
Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan;
30 ikkje lydde på mi råd, vanyrde all mi påminning,
Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.
31 skal dei eta frukt av si åtferd og verta mette av sine råder.
Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;
32 For einvisa drep dei einfaldne, og tryggleiken dårarne tyner.
Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.
33 Men den bur trygt, som høyrer på meg, verna um ulukke-rædsla.»
Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.
