Salomos Ordsprog 30
1 Ord av Agur, son åt Jake, profetordet. Mannen segjer so til Itiel, til Itiel og Ukal:
Detta är Agurs, Jake sons, ord, lära och tal; dens mansens, till Ithiel, ja till Ithiel och Uchal.
2 For fåvis er eg til å heita mann, og ikkje hev eg manne-vit.
Ty jag är den aldragalnaste, och menniskors förstånd är icke när mig.
3 Visdom hev eg ikkje lært, til kunnskap um den Heilage.
Jag hafver icke lärt vishet; och hvad heligt är, vet jag icke.
4 Kven hev stige upp til himmelen og stige ned? Kven hev samla vinden inn i nevarne? Kven hev bunde vatnet i eit klædeplagg? Kven hev alle enderne av jordi sett? Kva heiter han, kva heiter son hans - um du veit det?
Hvilken far upp till himmelen, och neder? Ho fattar vädret i sina händer? Ho binder vattnet uti ett kläde? Ho hafver stadfäst alla verldenes ändar? Huru heter han? Och huru heter hans Son? Vetst du det?
5 Alt Guds ord er skirt, han er ein skjold for deim som flyr til honom.
All Guds ord äro genomluttrad, och äro en sköld dem som tro uppå honom.
6 Legg ikkje noko til hans ord, elles lyt han refsa deg, og du stend der ein ljugar.
Lägg intet till hans ord, att han icke skall straffa dig, och du varder lögnaktig funnen.
7 Tvo ting hev eg bede deg um, neitta meg deim ikkje, fyrr eg døyr:
Tu ting bedes jag af dig, att du dock icke ville neka mig dem, förr än jag dör:
8 Lat fals og lygn vera langt frå meg! Gjev meg ikkje armod og ikkje rikdom! Lat meg få eta mitt tiletla brød!
Afguderi och lögn låt vara långt ifrå mig; fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min afskilda del af spis få.
9 Elles kunde eg neitta deg når eg var mett, og segja: «Kven er Herren?» Eller um eg vart fatig, kunde eg stela, ja, forgripa meg på min Guds namn.
Jag måtte eljest, om jag alltför mätt vorde, neka och säga: Ho är Herren? eller, om jag alltför fattig vorde, måtte stjäla, och förtaga mig på mins Guds Namn.
10 Baktala ei ein tenar for hans herre, elles vil han banna deg, og du få bøta.
Förråd icke tjenaren för hans herra, att han icke bannar dig, och du kommer i skuld.
11 Ei ætt som bannar far sin og ikkje signar mor si,
Det är ett slägte, som banna sin fader, och icke välsigna sina moder;
12 ei ætt som tykkjer ho er rein, endå ho ei hev tvætta av sitt eige skarn,
Ett slägte, som sig tycker rent vara, och äro dock icke ifrå sinom träck rene tvagne;
13 ei ætt - kor stolte augo hev ho ikkje, og kor ho lyfter augneloki!
Ett slägte, som sin ögon högt upphäfva, och sin ögnahvarf högt upphålla;
14 ei ætt som heve sverd til tenner og jakslar reint som knivar, so ho et armingar or landet og fatige or folkesamfund.
Ett slägte, som hafver svärd för tänder, hvilke med sina oxlatänder uppfräta och förtära de elända i landena, och de fattiga ibland menniskorna.
15 Blodiglen hev tvo døtter: Gjev! Gjev! Tri finst det som aldri vert mette, fire som ei segjer: «Nok!»
Iglen har två döttrar: Bär hit, Bär hit. Tre ting stå icke till att mätta, och det fjerde säger icke: Det är nog:
16 Helheim og barnlaust moderfang, jordi som aldri vert mett av vatn, og elden som ei segjer: «Nok!» (Sheol h7585)
Helvetet, en ofruktsam qvinnos lif; jorden varder icke af vattnet mätt; och elden säger icke: Det är nog. (Sheol h7585)
17 Eit auga som spottar far og vanvyrder lydnad mot mor, det skal bekkje-ramnarne hakka ut og ørnungar eta upp.
Ett öga, som bespottar fadren, och försmår att lyda modrene, det måste korparna vid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta.
18 Tri ting er meg for underlege, og fire finst som eg ikkje skynar:
Tre ting äro mig förunderlige, och det fjerde vet jag icke:
19 Ørns veg på himmelen, orms veg på berget, skips veg på havet og manns veg til møy.
Örnens väg i vädret; ormens väg på hälleberget; skeppets väg midt i hafvet; och ens mans väg till ena pigo.
20 Soleis ber utru kona seg åt: Ho et og turkar seg um munnen og segjer: «Eg hev ikkje gjort noko vondt.»
Alltså är horkonones väg; hon uppsluker, och stryker sig om munnen, och säger: Jag hafver intet illa gjort.
21 Under tri skjelv jordi, under fire kann ho’kje herda:
Ett land varder igenom tre ting oroligit, och det fjerde kan det icke fördiaga:
22 under trælen når han vert konge, og dåren når han fær eta seg mett,
En tjenare, då han Konung varder; en dåre, då han alltför mätt är;
23 under attergløyma når ho vert gift, og trælkvinna når ho erver si frua.
En vanartig, då hon gift varder; och en tjenarinna, då hon sina frues artving varder.
24 Fire finst det som er små på jordi, og endå hev dei fenge visdom stor:
Fyra äro små ting på jordene, och klokare än de vise:
25 Mauren er’kje noko sterkt folk, og endå lagar han sin mat um sumaren.
Myrorna, ett svagt folk, likväl skaffa de om sommaren sin spis;
26 Fjellgrevlingarne er’kje noko veldugt folk, og endå byggjer dei seg hus i berget.
Kuniler, ett svagt folk, likväl göra de sitt hus i bergsklippomen;
27 Grashopparne hev ingen konge, og endå fær dei alle ut i fylking.
Gräshoppor hafva ingen Konung, likväl draga de ut med hela hopar;
28 Fjorføtla kann du ta med henderne, og endå bur ho inni kongeslott.
Spindelen virkar med sina händer, och är i Konungapalats.
29 Tri finst det som stig med staute stig, og fire hev ei fager gonga:
Tre ting hafva en skön gång, och det fjerde går väl:
30 Løva ei kjempa millom dyri, og som ikkje snur seg for nokon,
Lejonet mägtigt ibland djuren, och vänder icke tillbaka för någrom;
31 hesten mjå um midja, eller bukken, og ein konge med leidingheren.
En vedehund med starka länder; och en vädur; och en Konung, dem ingen sig emotsätta tör.
32 Gjer du deg stor, anten narr eller klårtenkt, so legg handi på munnen!
Hafver du varit fåvitsk, och upphäfvit dig, och haft ondt för händer, så lägg handena på munnen.
33 For trykk på mjølk gjev smør, og trykk på nase gjev blod, og trykk på vreide gjev strid.
Då man mjölk kärnar, gör man der smör utaf; och den der näsona trycker, han tvingar der blod ut; och den der vrede uppväcker, han tvingar der träto ut.
