Salomos Ordsprog 19
1 Betre er ein fatigmann som ferdast lytelaust enn ein mann med range lippor som attpå er ein dåre.
En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är.
2 Den som er tankelaus i hugen, gjeng det gale, og den som stig for fort med føterne, han stig i miss.
Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig.
3 Mannsens eigi vitløysa fører til fall, men han harmast i sitt hjarta på Herren.
Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot Herran vredgas.
4 Velstand samla mange vener, men fatigmann vert skild frå venen sin.
Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten.
5 Det falske vitnet skal’kje verta urefst, og den som andar lygn, skal ikkje sleppa undan.
Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa.
6 Mange smeikjer den gjæve, og kvar mann er ven med den rauste.
Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver.
7 Fatigmanns brør hatar honom alle, enn meir dreg hans vener seg burt frå honom. Han fer etter ord som er inkjevetta.
Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.
8 Den som elskar si sjæl, han vinn seg vit, den som vaktar sitt skyn, skal finna lukka.
Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.
9 Det falske vitnet skal’kje verta urefst, og den som andar lygn, skal tynast.
Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås.
10 Det høver ei for dåren å hava gode dagar, enn mindre for ein træl å råda yver hovdingar.
Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar.
11 Mannsens klokskap gjev honom tol, og det er hans æra å tilgjeva brot.
Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan.
12 Konungs harm er som når løva burar, men godhugen hans er som dogg i graset.
Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.
13 Ein dårleg son er reint ei ulukka for far sin, og kjerringtrætta er som si-drop frå taket.
En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande.
14 Hus og gods er fedre-arv, men frå Herren kjem ei vitug kona.
Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af Herranom.
15 Leta svæver tungt i svevn, og letingen skal svelta.
Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida.
16 Den som tek vare på bodet, tek vare på sitt liv, den som ei ansar si åtferd, skal missa livet.
Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö.
17 Den som gjer miskunn mot armingen, låner til Herren, og av honom fær han vederlag for si velgjerning.
Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar Herranom; han skall vedergälla honom godt igen.
18 Aga son din, for endå er det von, men lat deg ikkje driva til å drepa honom.
Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom;
19 Den som er svært sinna, lyt bøta for det, for um du hjelper han, du gjer vondt verre.
Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.
20 Høyr på råd og lat deg aga, so du til slutt kann verta vis.
Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda.
21 Mange tankar er i mannsens hjarta, men Herrens råd fær framgang.
Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men Herrans råd blifver beståndandes.
22 Mannsens miskunn er hans gode vilje, og fatig man er betre enn ein som lyg.
Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.
23 Otte for Herren fører til liv, mett fær ein kvila og vert ikkje heimsøkt med vondt.
Herrans fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne.
24 Stikk den late si hand i fatet, so idest han ei ta ho upp att til munnen.
Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.
25 Slær du spottaren, so vert uvitingen klok, og agar du den vituge, so fær han vit på kunnskap.
Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig.
26 Den som er vond med far sin og jagar mor si burt, han er ein son til skam og skjemd.
Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn.
27 Høyr ikkje soleis på refsing, son min, at du villar deg burt frå kunnskaps ord!
Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro.
28 Eit nidings-vitne spottar det som rett er, og munnen på gudlause gløyper urett.
Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena.
29 Refsingsdomar er ferdige for spottaren og slag for ryggen på dårar.
Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.
