Salomos Ordsprog 14
1 Kvinnevisdom byggjer huset sitt, men dårskap riv det ned med henderne.
Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
2 Den som ottast Herren, fer ærleg fram, men krokvegar gjeng den som vanvyrder honom.
Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
3 I narrens munn er ovmods ris, men dei vise hev lipporne sine til vern.
Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
4 Utan uksar er krubba tom, men når stuten er sterk, vert innkoma stor.
Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
5 Ikkje lyg eit ærlegt vitne, men det falske vitne andar lygn.
Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
6 Spottaren søkjer visdom, men fåfengt, men lett finn den skynsame kunnskap.
Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
7 Gakk burt frå ein dåre, ei fekk du der merka lippor med kunnskap.
Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
8 Klok manns visdom er: han skynar vegen sin, men dåre-narreskapen er: dei svik seg sjølv.
Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
9 Dårar fær spott av sitt eige skuldoffer, men millom ærlege folk er godhug.
De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
10 Hjarta kjenner si eigi sorg, og gleda legg ingen framand seg uppi.
När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
11 Gudlause folk fær sitt hus lagt i øyde, men ærlege folk ser tjeldet sitt bløma.
De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
12 Mang ein veg tykkjer folk er rett, men enden på honom er vegar til dauden.
Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
13 Jamvel midt i låtten kjenner hjarta vondt, og enden på gleda er sorg.
Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
14 Av åtferdi si skal den fråfalne mettast, og ein god mann held seg burte frå han.
Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
15 Den einfalde trur kvart ordet, men den kloke agtar på sine stig.
En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
16 Den vise ottast og held seg frå vondt, men dåren er brålyndt og trygg.
En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
17 Bråsinna mann gjer narreverk, og meinsløg mann vert hata.
En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
18 Einfalde erver dårskap, men dei kloke fær kunnskap til krans.
De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
19 Vonde skal bøygja seg for dei gode, og gudlause ved portarne til den rettferdige.
De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
20 Ein fatig vert hata av venen sin jamvel, men ein rik vert elska av mange.
En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
21 Vanvyrder du næsten din, syndar du, men sæl den som ynkast yver armingar.
Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
22 Skal ikkje dei fara vilt som finn på vondt, og miskunn og truskap timast deim som finn på godt?
De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
23 Alt stræv fører vinning med seg, men tome ord gjev berre tap.
Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
24 Rikdomen er for dei vise ei krans, men narreskapen hjå dårar er narreskap.
Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
25 Eit sanningsvitne bergar liv, men den som andar lygn, er full av svik.
Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
26 Den som ottast Herren, hev ei borg so fast, og for hans born det finnast skal ei livd.
Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
27 Otte for Herren er livsens kjelda, so ein slepp undan daudesnaror.
Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
28 Mykje folk er konungs prydnad, men folkemink er hovdings fall.
Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
29 Langmodig mann hev mykje vit, men bråhuga mann syner narreskap.
Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
30 Spaklyndt hjarta er likamens liv, men ilska er ròt i beini.
Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
31 Trykkjer du armingen, spottar du skaparen hans, men du ærar skaparen når du er mild mot fatigmann.
Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
32 I ulukka si lyt den gudlause stupa, men den rettferdige hev trygd når han skal døy.
Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
33 I hjarta på den vituge held visdomen seg still, men hjå dårar ter han seg fram.
Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
34 Rettferd upphøgjer eit folk, men syndi er skam for folki.
Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
35 Kongen likar godt den kloke tenar, men harmast på den som skjemmer seg ut.
En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
