4 Mosebok 32
1 Rubens-sønerne og Gads-sønerne hadde mykje bufe - uhorveleg mykje. Då dei no såg dei gode beitemarkerne i landet kring Jazer og i Gileadlandet,
Rubens barn och Gads barn hade ganska mycken boskap; och de sågo det landet Jaeser och Gilead, att det var beqvämt rum till att föda boskap.
2 kom dei og sagde til Moses og Eleazar, øvstepresten, og hovdingarne i lyden:
Så kommo de, och talade till Mose, och till Presten Eleazar, och till Förstarna i menighetene:
3 «Atarot og Dibon og Jazer og Nimra og Hesbon og Elale og Sebam og Nebo og Beon,
Det landet Ataroth, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,
4 dei bygderne som Herren hev vunne for Israels-lyden, det er gode febygder, og me hev mykje fe.
Som Herren slagit hade för Israels menighet, är beqvämt till boskap, och vi dine tjenare hafve boskap;
5 «Vil du gjera vel mot oss», sagde dei, so lat oss få det landet til odel og eiga, og før oss ikkje yver Jordan!»
Och sade ytterligare: Hafve vi funnit nåde för dig, så gif dinom tjenarom detta landet till eget; och så fare vi intet öfver Jordanen.
6 Då sagde Moses til Gads-sønerne og Rubens-sønerne: «Skal brørne dykkar ganga i striden, og de setja dykk til her?
Mose sade till dem: Skulle edra bröder draga i strid, och I skullen blifva här?
7 Vil de då gjera Israels-sønerne uhuga til å fara yver åt det landet som Herren hev gjeve deim?
Hvi omvänden I Israels barnas hjerta, att de icke skola draga utöfver, uti det land, som Herren dem gifva skall?
8 Det var det federne dykkar gjorde då eg sende deim ut frå Kades-Barnea til å skoda landet:
Alltså gjorde ock edra fäder, då jag sände dem ifrå KadesBarnea, till att skåda landet;
9 dei for upp til Eskoldalen og såg på landet, og so skræmde dei Israels-sønerne, so dei miste hugen til å koma inn i det landet som Herren hadde gjeve deim.
Och då de voro komne ditupp, allt intill den bäcken Escol, och sågo landet, omvände de Israels barnas hjerta, så att de icke ville in uti landet, som Herren dem gifva ville.
10 Den dagen vart Herren brennande harm, og han svor:
Och Herrans vrede förgrymmade sig på den tiden, och han svor, och sade:
11 «Ingen av dei mennerne som for upp frå Egyptarland, og er yver tjuge år gamle, skal få sjå det landet eg hev lova Abraham og Isak og Jakob; for dei hev ikkje lydt meg som dei skulde -
Detta folket, som utur Egypten draget är, ifrå tjugu år och deröfver, skola ju icke se det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob svorit hafver; derföre, att de mig icke troliga efterföljt hafva;
12 ingen utan Kaleb Jefunneson av Kenaz-ætti og Josva Nunsson; dei hev vore trugne til å fylgja Herren.»
Undantagnom Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, och Josua, Nuns son; ty de hafva Herranom troliga efterföljt.
13 Herren vart harm på Israel og let deim flakka ikring i øydemarki i fyrti år, til det var ende på heile den ætti som hadde gjort Herren imot.
Så förgrymmade sig Herrans vrede öfver Israel, och lät fara dem hit och dit i öknene i fyratio år, intilldess en ände vardt på allt det slägtet, som syndat hade emot Herran.
14 Og no hev de stige i staden åt federne dykkar, eit elde av synduge menner, og aukar endå meir Herrens harm imot Israel.
Och si, I ären inträdde uti edra fäders stad, att syndarena skola vara desto flere, och att I också Herrans vrede och grymhet ännu föröka skullen emot Israel.
15 For slær de dykk ifrå og ikkje vil fylgja honom, so kjem han til å halda deim endå lenger i øydemarki, og de fører ulukka yver heile dette folket.»
Förty om I vänden eder ifrå honom, så varder han ock ännu länger låtandes eder blifva i öknene, och så förderfven I allt detta folket.
16 Då gjekk dei fram for Moses og sagde: «Me vil gjera kvier for feet vårt her og byggja borgar for konorne og borni våre;
Då gingo de fram, och sade: Vi vilje allenast bygga här fägårdar för vår boskap, och städer för vår barn;
17 og so vil me væpna oss snøggast me vinn og fara fyre dei hine Israels-sønerne, til me hev ført deim dit dei skal; men konorne og borni våre skal sitja att i borgerne, so dei er trygge for folket her i landet.
Men vi vilje väpna oss, och gå framför Israels barn, intilldess vi före dem till deras rum; vår barn skola blifva uti de fasta städer för landsens inbyggares skull.
18 Me skal ikkje venda heim att, fyrr Israels-borni hev fenge kvar sin eigedom;
Vi vilje icke vända hemåt, intilldess Israels barn intaga hvar sitt arf;
19 for me vil ikkje taka land saman med dei andre på hi sida Jordan og lenger undan, når me fær vårt land på denne sida, austanfor Jordan.»
Ty vi vilje intet ärfva med dem på hinsidan Jordan; utan vårt arfvegods må vara på denna sidone Jordan österut.
20 «Ja, gjer de det, » sagde Moses, «væpnar de dykk til striden for Herrens augo,
Mose sade till dem: När I det göra viljen, att I rusten eder till strid för Herranom;
21 og alle stridsmennerne dykkar fer yver Jordan for Herrens augo, til han hev drive fiendarne sine or syne,
Så drager öfver Jordan för Herranom, hvilken som helst ibland eder väpnader är, tilldess I utdrifven hans fiendar ifrå hans ansigte;
22 og vender de’kje heim att fyrr landet er vunne for Herrens augo, so hev de ingi skuld på dykk, korkje mot Herren eller Israel, og dette landet her skal vera dykkar eigedom med Herrens vilje.
Och landet blifver undergifvet för Herranom; sedan skolen I vända om, och oskyldige vara för Herranom, och för Israel; och skolen så hafva detta landet till eget för Herranom.
23 Men gjer de det ikkje, då syndar de imot Herren, og skal få kjenna at syndi finn dykk att.
Men om I det icke göra viljen, si, så varden I syndande emot Herran, och varden edra synder förnimmande, då de begripa eder.
24 Bygg borgar for konorne og borni dykkar, og stell til kvier for småfeet, og gjer som de hev lova!»
Så bygger nu städer för edor barn, och fägårdar för edor boskap; och görer som I sagt hafven.
25 «Me vil gjera som du segjer, herre, » svara dei;
Gads barn och Rubens barn sade till Mose: Dine tjenare skola göra såsom min herre budit hafver.
26 «borni og konorne våre og feet og alle klyvdyri skal vera her i Gileads-borgerne;
Vår barn, hustrur, håfvor, och all vår boskap skola blifva uti Gileads städer.
27 men sjølve vil me ganga yver Jordan for Herrens augo til strid, kvar våpnfør mann, soleis som du hev sagt.»
Men vi dine tjenare vilje alle väpnade draga i stridena för Herranom, såsom min herre sagt hafver.
28 So tala Moses um det til Eleazar, øvstepresten, og Josva Nunsson og hovdingarne yver alle Israels-ætterne,
Då böd Mose för deras skull Prestenom Eleazar, och Josua, Nuns son, och de öfversta fäderna i Israels barnas slägter;
29 og sagde: «Gjeng Gads-sønerne og Rubens-sønerne, so mange som er våpnføre, med dykk yver Jordan for Herrens augo, og landet vert teke, so skal de gjeva deim Gileadlandet til eigedom.
Och sade till dem: Om Gads barn och Rubens barn draga öfver Jordan med eder, alle väpnade till strid för Herranom, och landet blifver eder allt undergifvet; så gifver dem det landet Gilead till eget;
30 Men gjeng dei ikkje stridsbudde med dykk yver, so skal dei få eigedomen sin i Kana’ans-landet, saman med dykk andre.»
Men draga de icke med eder väpnade, så skola de ärfva med eder i Canaans lande.
31 Og Gads-sønerne og Rubens-sønerne svara: «Det som Herren hev sagt til oss, det vil me gjera:
Gads barn och Rubens barn svarade, och sade: Såsom Herren talat hafver till dina tjenare, så vilje vi göra.
32 me vil fara stridsbudde yver til Kana’ans-landet for Herrens augo, men odelseiga vår skal vera her på denne sida av Jordan.»
Vi vilje draga väpnade för Herranom in uti Canaans land, och besitta vårt arfvegods på desso sidone Jordan.
33 Då gav Moses Gads- og Rubens-ætterne og halve Manasse-ætti dei riki som Sihon, amoritarkongen, og Og, kongen i Basan, hadde ått, heile landet med alle byarne rundt ikring og markerne som høyrde til.
Så gaf Mose Gads barnom, och Rubens barnom, och den halfva slägtene Manasse, Josephs sons, Sihons rike, de Amoreers Konungs, och Ogs rike, Konungens i Basan, landet och städerna i alla gränsor, deromkring.
34 Og Gads-sønerne bygde upp att Dibon og Atarot og Aroer
Då byggde Gads barn Dibon, Ataroth, Aroer,
35 og Atrot-Sofan og Jazer og Jogbeha
Atroth, Sophan, Jaeser, Jogbeha,
36 og Bet-Nimra og Bet-Haran - faste borger og fekvier.
Bethnimra och Betharan, bevarada städer och fägårdar.
37 Og Rubens-sønerne bygde upp att Hesbon og Elale og Kirjatajim
Rubens barn byggde Hesbon, Eleale, Kiriathaim,
38 og Nebo og Sibma og Ba’al-Meon, den siste vende dei namnet på; elles let dei borgerne hava dei gamle namni.
Nebo, BaalMeon; och förvände namnen; och Sibma; och gåfvo de städer namn, som de byggde.
39 Sønerne åt Makir, Manasses son, for til Gileadlandet, og tok det, og dreiv ut amoritarne som budde der.
Och Machirs barn, Manasse sons, drogo till Gilead, och vunno den, och fördrefvo de Amoreer, som derinne voro.
40 Og Moses gav Makirs-ætti Gilead, og dei sette seg ned der.
Då gaf Mose Machir, Manasse sone, Gilead; och han bodde deruti.
41 Ja’ir, son åt Manasse, for av stad og tok tjeldbyarne deira, og kalla deim Ja’irsbyarne.
Men Jair, Manasse son, drog bort, och vann deras byar, och kallade dem HavothJair.
42 Og Nobah for av, og tok Kenatborgi og grenderne der ikring og gav borgi sitt eige namn, Nobah.
Nobah drog åstad, och vann Kenath med dess döttrar, och kallade dem Nobah efter sitt namn.
