4 Mosebok 10
1 Og Herren tala atter til Moses, og sagde:
Och Herren talade med Mose, och sade:
2 «Gjer deg tvo lurar av drive sylv! Deim skal du hava til å kalla lyden i hop med, og til å varsla folket når lægret skal flytjast.
Gör dig två trummeter af tätt silfver, att du brukar dem till att kalla tillhopa menighetena, och när hären af stad skall.
3 Blæs de i båe, so skal heile lyden samla seg hjå deg framanfor møtetjelddøri;
När man blås slätt med dem båda, skall församla sig till dig hela menigheten inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel.
4 blæs de berre i ein, so skal styresmennerne, hovdingarne yver Israels-ætterne, samla seg hjå deg.
När man slätt blås med enom, så skola höfvitsmännerna församla sig till dig; de öfverste öfver tusende i Israel.
5 Blæs de alarm, so skal dei flokkarne fara i veg som hev lægret sitt i aust;
Men när I trummeten, så skola de lägren draga af stad, som ligga österut.
6 blæs de alarm andre venda, so skal dei som ligg i sud taka ut. Alarm skal de blåsa kvar gong de bryt upp frå lægret;
Och när I trummeten annan gång, då skola de lägren draga af stad, som ligga söderut; förty, när de resa skola, så skolen I trummeta.
7 men når du vil kalla folket i hop til ålmannamøte, skal de låta lint i lurarne, og ikkje blåsa alarm.
Men när menigheten skall församlas, skolen I slätt blåsa, och icke trummeta.
8 Arons-sønerne, prestarne, er det som skal blåsa i deim. Dette skal vera ei æveleg lov hjå dykk, frå ætt til ætt.
Och det blåsandet med trummeterna skola Prestens Aarons söner göra. Och det skall vara eder ett evigt sätt till edra efterkommande.
9 Og når de fær ufred i landet, og fienden bryt på dykk, so skal de blåsa sterkt i lurarne; då skal Herren, dykkar Gud, koma dykk i hug, so de vert berga for uvenerne.
När I dragen till någon strid uti edro lande emot edra fiendar, som strida på eder, så skolen I trummeta med trummeterna, att uppå eder skall tänkt varda för Herranom edrom Gud, och I mågen löste varda ifrån edra fiendar.
10 Og på glededagarne dykkar og høgtiderne og nymånedagarne skal de låta i lurarne til brennofferi og takkofferi dykkar, so det kann minna dykkar Gud um dykk. Eg, Herren, er dykkar Gud.»
Sammalunda ock, när I ären glade, på edra högtider och edra nymånader, skolen I blåsa med trummeterna öfver edor bränneoffer och tackoffer; att det skall vara eder till åminnelse för edrom Gud. Jag är Herren edar Gud.
11 Tjugande dagen i andre månaden i det andre året lyfte skyi seg upp ifrå gudshuset,
På tjugonde dagen i dem andra månadenom, i de andra årena, gaf molnskyn sig upp af vittnesbördsens tabernakel.
12 Då tok Israels-sønerne ut frå Sinaiheidi, flokk for flokk, etter som dei var fylkte; og skyi let seg ned att i Paranheidi.
Och Israels barn drogo i deras skarar utu Sinai öken; och molnskyn blef uti den öknene Paran.
13 Dette var fyrste gongen dei braut lægret, og det var etter Herrens bod, som Moses hadde kunngjort for deim.
Och de förste drogo af stad, efter Herrans ord genom Mose;
14 Fyrst tok Juda-heren ut med fana si, flokk i flokk. Det var Nahson, son åt Amminadab, som stod yver Juda-flokken;
Nämliga det baneret af Juda barnas lägre drog först åstad med deras här; och öfver deras här var Nahesson, Amminadabs son.
15 yver Issakars-flokken stod Netanel, son åt Suar,
Och öfver den hären af Isaschars barnas slägte var Nathaneel, Zuars son.
16 og yver Sebulons-flokken Eliab, son åt Helon.
Och öfver den hären af Sebulons barnas slägte var Eliab, Helons son.
17 Kvar gong gudshuset var teke ned, for Gersons-sønerne og Merari-sønerne i veg, dei som førde huset.
Då lade man tillsamman tabernaklet; och Gersons och Merari barn drogo åstad, och båro tabernaklet.
18 So tok Rubens-heren ut med fana si, flokk i flokk. Det var Elisur, son åt Sede’ur, som stod yver Rubens-flokken;
Dernäst följde det baneret af Rubens lägre med deras här; och öfver deras här var Elizur, Sedeurs son.
19 yver Simeons-flokken stod Selumiel, son åt Surisaddai,
Och öfver den hären af Simeons barnas slägte var Selumiel, ZuriSadai son.
20 og yver Gads-flokken Eljasaf, son åt Re’uel.
Och Eliasaph, Deguels son, öfver Gads barnas slägtes här.
21 So tok Kahats-sønerne i veg, dei som bar dei høgheilage tingi, og fyrr dei kom fram, hadde dei hine reist huset.
Så drogo ock de Kehatiter åstad, och båro helgedomen; och hine uppsatte tabernaklet tilldess denne kommo efter.
22 So tok Efraims-heren ut med fana si, flokk i flokk. Det var Elisama, son åt Ammihud, som stod yver Efraims-flokken;
Dernäst drog det baneret åstad af Ephraims barnas lägre med deras här; och öfver dem var Elisama, Ammihuds son.
23 yver Manasse-flokken stod Gamliel, son åt Pedasur,
Och Gamliel, Pedahzurs son, öfver den hären af Manasse barnas slägte.
24 og yver Benjamins-flokken Abidan, son åt Gideoni.
Och Abidan, Gideoni son, öfver den hären af BenJamins barnas slägte.
25 So tok Dans-heren ut med fana si, flokk i flokk: Dei var attarst i fylkingi. Det var Ahiezer, son åt Ammisaddai, som stod yver Dans-flokken;
Dernäst följde det baneret af Dans barnas lägre med deras här; och så voro all lägren uppe; och Ahieser, AmmiSadai son, var öfver deras här;
26 yver Assers-flokken stod Pagiel, son åt Okran,
Och Pagiel, Ochrans son, öfver den hären af Assers barnas slägte;
27 og yver Naftali-flokken Ahira, son åt Enan.
Och Ahira, Enans son, öfver den hären af Naphthali barnas slägte.
28 Soleis var Israels-sønerne fylkte når dei for i veg, herflokk etter herflokk. Då dei skulde taka ut,
Så foro Israels barn med deras härar.
29 sagde Moses til Hobab, son åt Re’uel frå Midjan, verfar hans Moses: «No tek me på vegen til det landet som Herren hev sagt han vil gjeva oss. Kom og ver med oss, so skal me gjera vel mot deg; for Herren hev lova Israel mykje godt.»
Och Mose sade till sin svåger Hobab, Reguels son, af Midian: Vi drage till de rum, om hvilka Herren sagt hafver: Jag skall gifva eder dem; så kom nu med oss, vi vilje göra det bästa med dig; ty Herren hafver Israel godt tillsagt.
30 «Nei, » svara Hobab, «eg vil fara heim til mitt eige land og folk.»
Han svarade: Jag vill icke med eder, utan fara i mitt land till mina slägt.
31 «Kjære væne, gakk ikkje frå oss!» sagde Moses. «Du veit best kvar me kann setja læger i øydemarki; du lyt vera auga vårt!
Han sade: Käre, öfvergif oss icke; förty du vetst hvar vi skole lägra oss i öknene, och skall vara vårt öga.
32 Gjeng du med oss, so skal me gjeva deg mykje godt, når me fær alt det gode som Herren vil gjeva oss.»
Och om du far med oss, det goda, som Herren gör med oss, det vilje vi göra med dig.
33 So for dei då frå Gudsfjellet tri dagsleider fram, og Herrens sambandskista for fyre deim alle tri dagarne, og leita etter ein kvilestad for deim.
Så drogo de ifrå Herrans berg tre dagsresor; och Herrans förbunds ark drog för dem tre dagsresor, till att visa dem hvar de hvila skulle.
34 Herrens sky stod yver deim um dagen, når dei for ifrå lægret.
Och Herrans molnsky var öfver dem om dagen, när de drogo utu lägret.
35 Og kvar gong kista tok i veg, kvad Moses: «Reis deg, Herre, so fienden ryk og uvenern’ dine rømer for deg!»
Och när arken for, så sade Mose: Herre, statt upp, att dine fiender måga förströs; och de som dig hata, måga flyktige varda för dig.
36 Og når ho let seg ned, kvad han: «Herre, kom atter til alle dei tusund Israels-ætter!»
Och när han sattes ned, sade han: Kom igen, Herre, till de många Israels tusend.
