Nahum 2

1 Ein folkeøydar fer upp imot deg. Vakta vollarne! Haldt utkik på vegen! Umgyrd lenderne, samla all di kraft!

Förskingraren skall uppdraga emot dig, och belägga fästen; men se dig väl om på vägarna, rusta dig det bästa du kan, och stärk dig; det mesta du förmår;

2 For Herren vil reisa upp att stordomen åt Jakob liksom stordomen åt Israel, sidan ransmenner so hev øydt deim og tynt vintrei deira.

Man skall likväl platt afhemta dig, och förderfva dina vinqvistar; ty Herren skall gifva Jacob segren, lika som han Israel segren gaf.

3 Skjoldarne åt kjemporne hans er raudlita, stridsmennerne er klædde i skarlak, vognerne i eld og stål når han herbur deim, og spjot vert svinga.

Hans starkas sköldar äro röde; hans härfolk ser ut såsom purpur, hans vagnar lysa såsom en eld, när det drabba skall; deras spetser gå hvar om annan.

4 På vegarne rasar vognerne fram. Dei andferst på torgi. Dei er å sjå til som logar, som eldingar fer dei fram.

Vagnarna rulla på gatomen, och bullra uppå vägomen; deras anseende är lika som bloss, och gå hvar om annan, lika som en ljungeld.

5 Han kjem i hug storfolket sitt, dei snåvar der dei gjeng, dei styrmer til bymuren, men skjoldtaket er reist.

Men han skall tänka uppå sina väldiga; dock skola de falla ehvartut de vilja, och skola hasta sig lit murarna, och till skärmen, der de må säkre blifva.

6 Elve-portarne vert opna, og kongsgarden sig saman.

Men de portar vid floderna varda dock upplåtne, och palatset skall nederslås.

7 Ja, domen stend fast: ho vert nækt, dragsa burt. Ternorne hennar græt som duvor, dei slær seg for bringa.

Drottningen skall fången bortförd varda, och hennes jungfrur skola sucka, lika som dufvor, och slå sig uppå sitt bröst.

8 I all si tid var Nineve lik ein dam, rik av vatn, men no flyr dei burt. Stogga! Stogga! - Nei, ingen snur seg.

Ty Nineve är lika som en dam full med vatten; men det måste förflyta. Står, står ( skola de ropa ); men der skall ingen vända om igen.

9 Rana no sylv, rana no gull! Her tryt det ikkje på skattar, på nøgdi av allskyns dyrverdige ting.

Så röfver nu silfver, röfver guld; ty här är en skatt, der ingen ände uppå är, och ganska mång kostelig klenodier.

10 Tomt, tomleik, tøming! - Hjartestøkk, kneskjelv og verk i alle mjødmar, og alle andlit skifter liter.

Men nu måste han platt afhemtad och utödd varda, att hans hjerta måste förtvifla, knän ostadig vara, alla länder darra, och alla kinder blekna, lika som en lerpotta.

11 Kvar er no løvehiet, etar-staden åt ungløvorne, der løva og løvemori gjekk, og løve-ungen, og ingen skræmde deim?

Hvar är nu de lejons boning, och de unga lejons vedemark, der lejonet och lejinnan med de unga lejon vistades, och ingen torde rädda dem bort?

12 Kvar er løva som rana so mykje som ungarne vilde hava, og drap åt løvemøderne, ja, fyllte upp holorne sine med ran og hii sine med det sundrivne?

Utan lejonet röfvade nog för sina ungar, och drap åt sina lejinnor. Sina kulor uppfyllde han med rof, och sina boning med det han rifvit hade.

13 Sjå, eg skal venda mot deg, segjer Herren, allhers drott. Vognerne dine skal eg lata ganga upp i røyk, og dine unge løvor skal sverdet øyda. Eg skal rydja ditt rov ut frå jordi. Og ingen skal meir høyra røysti åt dine sendemenner.

Si, jag vill till dig, säger Herren Zebaoth, och upptända dina vagnar i rök, och svärdet skall uppfräta din unga lejon, och göra en ända på ditt röfveri på Jordene, att man dina bådskaps röst intet mer höra skall.