Lukas 12
1 Medan hadde folket samla seg kring han i tusundtal, so dei heldt på å trøda kvarandre ned; då tok han til ords og sagde til læresveinarne sine: «Framum alt; tak dykk i vare for surdeigen åt farisæarane - hyklarskapen!
När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri.
2 Det finst ingen ting som er duld og ikkje ein gong kjem fram i dagen, og ingen ting som er løynd og ikkje ein gong vert kjend.
Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer.
3 Difor skal alt de talar i myrkret, høyrast i ljoset, og det de kviskrar i kammerset, skal ropast ut på taket.
Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken.
4 Men til dykk som er venerne mine, segjer eg: Ottast ikkje deim som drep likamen, og sidan ikkje hev magt til å gjera meir!
Men jag säger eder, minom vännom: Rädens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna.
5 Eg skal syna dykk kven de skal ottast; de skal ottast honom som hev magt til å drepa og sidan kasta i helvite. Ja, segjer eg dykk, honom skal de ottast! (Geenna g1067)
Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Rädens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom rädens. (Geenna g1067)
6 Sel dei ikkje fem sporvar for tvo skilling? og ikkje ein av deim er gløymd hjå Gud;
Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi.
7 og jamvel alle håri på hovudet dykkar er talde. Ver ikkje ottefulle! De er meir enn mange sporvar.
Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar.
8 Og det segjer eg dykk: Kvar den som kjennest ved meg for menneski, honom skal og Menneskjesonen kjennast ved for Guds englar;
Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar.
9 men den som avneittar meg for menneski, han skal avneittast for Guds englar.
Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar.
10 Og den som talar mot Menneskjesonen, skal få tilgjeving for det; men den som spottar den Heilage Ande, fær aldri tilgjeving.
Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas.
11 Når dei no fører dykk fram for synagogorne og deim som styrer og råder i landet, so syt ikkje for korleis de skal svara for dykk, eller kva de skal segja!
När de nu draga eder fram i Synagogorna, och för Öfverheten, och för de väldiga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen;
12 For den Heilage Ande skal læra dykk dei rette ordi i same stundi.»
Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen.
13 Ein utor folkehopen sagde til honom: «Meister, seg til bror min at han skal skifta arven med meg!»
Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen.
14 «Kven sette meg til domar eller skiftemeister for dykk, mann?» svara Jesus.
Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder.
15 So sagde han til deim: «Sjå og tak dykk i vare for all havesykja! For ingen kann tryggja livet sitt med det han eig, um han er aldri so rik.»
Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver.
16 Og han fortalde deim ei likning: «Det var ein gong ein rik mann; jordi hans hadde bore godt,
Och sade han en liknelse till dem, sägandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog.
17 og so sagde han med seg: «Kva skal eg gjera? eg hev ikkje husrom til grøda mi!
Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti;
18 Jau, so vil eg gjera, » sagde han: «eg vil taka ned lødorne mine og byggja deim større, og der vil eg samla heile avlingi og alt godset mitt.
Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar;
19 Og so vil eg segja åt meg sjølv: «Du, no hev du mykje godt liggjande for mange år; unn deg no ro, et og drikk, og ver glad!»»
Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad.
20 Men Gud sagde til honom: «Du dåre, i denne natt krev dei sjæli di av deg! Kven skal so hava det du hev sanka i hop?»
Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver?
21 So gjeng det den som samlar seg gods og gull, og ikkje er rik i Gud.
Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi.
22 Difor segjer eg dykk, » sagde han til læresveinarne sine: «Syt ikkje for livet, kva de skal eta, eller for likamen, kva de skal klæda dykk med!
Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med.
23 Livet er meir enn maten, og likamen meir enn klædi.
Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden.
24 Agta på ramnarne! dei sår ikkje og haustar ikkje, dei hev ikkje stabbur og ikkje løda - Gud føder deim. Kor mykje meir er’kje de enn fuglarne!
Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna?
25 Og kven av dykk kann leggja ei aln til si livslengd, um han syter aldri so mykje?
Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln?
26 Kann de no ikkje ein gong gjera so mykje, kvi syter de då for det hitt?
Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra?
27 Agta på liljorne, korleis dei veks! dei korkje spinn eller vev; men eg segjer dykk: Ikkje ein gong Salomo i all sin herlegdom var so klædd som ei av deim.
Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem.
28 Klæder no Gud soleis graset på marki, det som stend i dag og vert kasta i omnen i morgon, kor mykje heller vil han då’kje klæda dykk, de fåtruande!
Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne?
29 So tenk no’kje de heller allstødt på kva de skal eta, og kva de skal drikka, og lat’kje hugen vanka for vidt!
Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena;
30 Det er heidningarne kring i verdi som spør etter alt dette; men far dykkar veit at de treng desse ting.
Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven;
31 Søk heller hans rike, so skal de få dette attpå!
Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till.
32 Ottast ikkje, du vesle hjord! Det er far dykkar’s vilje å gjeva dykk riket!
Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket.
33 Sel det de hev, og gjev sælebotsgåvor! Gjer dykk pungar som ikkje vert utslitne, ein skatt som aldri tryt, i himmelen, der ingen tjuv kjem innåt, og ingen mol øyder!
Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar.
34 For der skatten dykkar er, der vil og hjarta dykkar vera.
Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta.
35 Bind livgjordi um dykk, og lat lykterne brenna!
Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande;
36 Ver de som folk som ventar på herren sin til han bryt upp frå brudlaupet, so dei kann lata upp for honom med same han kjem og bankar på!
Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, låta de honom straxt upp.
37 Sæle dei tenarar som herren finn vakande når han kjem! Det segjer eg dykk for visst: Han skal binda livgjordi um seg og føra deim til bords, og koma og setja fram for deim.
Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem.
38 Anten han kjem midt på natti eller når det lid ut i otta - sæle er dei når han finn det so.
Och om han kommer uti den andra väkten, och uti den tredje väkten, och finner så; salige äro de tjenare.
39 Men det skynar de nok, at dersom husbonden visste kva tid og time tjuven kom, so vakte han og let ingen brjota seg inn i huset.
Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus.
40 So ver reiduge de og! For Menneskjesonen kjem på ei tid de ikkje tenkjer.»
Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tänken, skall menniskones Son komma.
41 Peter spurde: «Herre, er det åt oss du segjer denne likningi, eller åt alle andre med?»
Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla?
42 Då sagde Herren: «Ja, kvar er han, den trugne hushaldaren, den vituge som husbonden vil setja yver tenestfolket sitt, so han skal lata deim få kosten sin i rett tid?
Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer?
43 Sæl den tenar som husbonden finn so gjerande, når han kjem!
Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer.
44 Det segjer eg dykk for visst: Han skal setja honom yver alt det han eig.
Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger.
45 Men dersom tenaren segjer med seg: «Herren min drygjer nok endå ei stund, » og han so tek til å slå drengjerne og gjentorne og eta og drikka og fylla seg,
Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken;
46 då skal herren hans koma ein dag han ikkje ventar, og ein time han ikkje veit av, og hogga honom sund, og lata honom få sin lut i lag med dei utrue.
Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna.
47 Den tenaren som veit kva herren hans vil, og ingen ting steller i stand eller gjer av det som han vil, skal få mykje hogg,
Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg;
48 men den som ikkje veit det, og gjer det som hogg er verdt, skal få mindre. Av den som mykje hev fenge, ventar ein mykje, og den dei hev trutt mykje til, krev dei so mykje meir av.
Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt.
49 Eg er komen for å kasta eld utyver jordi, og kor gjerne eg vilde at det alt hadde fata!
Jag är kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne?
50 Men eg lyt ganga igjenom ein dåp, og kor eg gruvar meg til det er gjort!
Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder?
51 Trur de eg er komen for å skapa fred på jordi! Nei, segjer eg dykk, men strid!
Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt.
52 Heretter skal fem i same huset liggja i strid med kvarandre, tri mot tvo, og tvo mot tri,
Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre.
53 far mot son, og son mot far, mor mot dotter, og dotter mot mor, vermor mot sonekona, og sonekona mot vermor.»
Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro.
54 Til folket og sagde han: «Når de ser det stig sky upp i vest, segjer de straks: «Det kjem regn, » og det vert so.
Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så.
55 Og ser de vinden blæs ifrå sud, segjer de: «Det vert heitt, » og so vert det!
Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker så.
56 Hyklarar! Jord- og himmels-bragdi veit de å granska; korleis hev det seg då at de ikkje veit å granska denne tidi?
I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden?
57 Og kvi dømer de ikkje frå dykk sjølve kva rett er?
Hvi dömen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är.
58 Soleis når du gjeng for retten med motparten din, gjer deg då fyre, so du kann koma tilliks med honom på vegen! Elles dreg han deg gjerne for domaren, og domaren sender deg yver til futen, og futen set deg i fengsel;
När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvardar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset.
59 du slepp ikkje ut att, segjer eg deg, fyrr du hev greidt alt, til siste skjerv.»
Jag säger dig: Du varder icke utkommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.
