Lukas 1
1 Det er alt mange som hev teke seg til å setja upp ei fråsegn um dei hendingarne som hev gjenge fyre seg hjå oss,
Efter månge hafva tagit sig före att beskrifva de ting, som ibland oss aldravissast äro;
2 so som dei hev bore det fram dei som frå fyrsten var augvitne og ærendsveinar åt ordet.
Såsom de oss sagt hafva, som af begynnelsen det med sin ögon sågo, och sjelfve en del voro af det de sade;
3 Difor hev eg og sett meg fyre at eg vilde granska alt vel frå grunnen og so skriva det upp åt deg, gjævaste Teofilus - stykke for stykke, soleis som det heng saman,
Syntes ock mig, sedan jag af begynnelsen all ting granneliga utfrågat hafver, ordenteligen skrifva dig till, min gode Theophile;
4 so du kann sjå kor truverdig ho er den soga som du hev høyrt.
Att du må förfara vissa sanningen om de stycker, der du om undervister äst.
5 I den tidi då Herodes var konge i Jødeland, var det ein prest som heitte Zakarja; han høyrde til det prestelaget som hev namn etter Abia. Kona hans var ætta frå Aron, og heitte Elisabet.
Uti Herodis, Judee Konungs, tid, var en Prest, utaf Abie skifte, benämnd Zacharias; och hans hustru, af Aarons döttrar, benämnd Elisabet.
6 Båe var dei rettferdige for Gud; dei fylgde alle Herrens bod og fyresegner, og ingen kunde finna noko å lasta deim for.
De voro både rättfärdige för Gud, vandrande i all Herrans bud och stadgar ostraffeliga.
7 Men dei hadde ikkje born; for Elisabet var’kje barnkjømd, og dei var båe fram i åri.
Och de hade inga barn; ty Elisabet var ofruktsam, och både voro de framlidne i sin ålder.
8 So var det ein dag Zakarja gjorde prestetenesta for Gud; for turen var komen til hans lag,
Så begaf det sig, då han i sitt skifte skulle hålla sitt Prestaämbete för Gudi,
9 og då dei drog strå, som visi er millom prestarne, fall det på honom å ganga inn i Herrens tempel og bera fram røykofferet,
Efter Presterskapets sed, och det föll på honom, att han skulle upptända rökelse, gick han in i Herrans tempel;
10 med heile folkemengdi stod utanfor og bad i røykoffertimen.
Och allt folket var utantill, och bad, så länge rökelsen skedde.
11 Då fekk han med ein gong sjå ein Herrens engel, som stod på høgre sida åt røykofferaltaret.
Så syntes honom Herrans Ängel, ståndandes på högra sidon vid rökaltaret.
12 Då Zakarja såg engelen, stokk han, og det kom ein otte yver honom.
Och Zacharias vardt förskräckt, då han såg honom, och en räddhåge föll öfver honom.
13 Men engelen sagde til honom: «Ver ikkje rædd, Zakarja! Gud hev høyrt bøni di; du og Elisabet, kona di, skal få ein son, og du skal kalla honom Johannes.
Så sade Ängelen till honom: Var icke förfärad, Zacharia; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, hvilkens namn du skall kalla Johannes.
14 Då vert du både glad og fegen, og mange skal gleda seg av di han er fødd.
Och dig skall varda glädje och fröjd; och månge skola fröjdas af hans födelse;
15 For han skal vera stor i Herrens augo; han skal ikkje drikka vin eller sterke drykkjer, og alt ifrå morsliv skal han fyllast av den Heilage Ande.
Ty han skall varda stor för Herranom; vin och starka drycker skall han icke dricka; och skall straxt i moderlifvet uppfylld varda med den Helga Anda;
16 Mange av Israels-sønerne skal han venda um til Herren, deira Gud,
Och han skall omvända många af Israels barn till Herran, deras Gud.
17 og sjølv skal han ganga fyre honom i Elias ånd og kraft, og venda hjarto åt federne um til borni, og dei ulyduge til den hug som bur i rettferdige menner, so han kann vinna Herren eit vel fyrebutt folk.»
Och han skall gå för honom, med Elie anda och kraft, till att omvända fädernas hjerta till barnen, och de ohöriga till de rättfärdigas snällhet; och göra Herranom ett beredt folk.
18 «Korleis kann eg vita um dette er sant?» sagde Zakarja til engelen; «eg er då ein gamall mann, og kona mi er og fram i åri.»
Då sade Zacharias till Ängelen: Hvaraf skall jag detta veta? Ty jag är gammal, och min hustru är framliden i åldren.
19 Då svara engelen: «Eg er Gabriel, som stend for Guds åsyn. Eg er send hit og skal tala med deg og bera dette gledebodet til deg.
Ängelen svarade, och sade till honom: Jag är Gabriel, som står i Guds åsyn, och är utsänd till att tala dig till, och båda dig denna goda tidenden.
20 Og no skal du ljota tegja, og ikkje kunna tala, alt til den dagen dette hender, for di du ikkje trudde meg; men det eg hev sagt, skal sannast når tidi er komi.»
Och si, du skall varda mållös, och skall intet kunna tala, intill den dagen, då detta sker; derföre, att du icke trodde minom ordom, hvilke skola fullkomnad varda i sin tid.
21 Medan stod folket og venta på Zakarja, og undra seg yver at han drygde so lenge i templet.
Och folket förbidde Zachariam, och förundrade sig, att han så länge dvaldes i templet.
22 Men då han kom ut, og ikkje kunde tala med deim, skyna dei at han hadde set ei syn i templet; sjølv nikka han og gjorde teikn til deim, men var og vart mållaus,
Men då han utgick, kunde han intet tala med dem; och så förmärkte de, att han hade sett någon syn i templet; och han tecknade dem, och blef mållös.
23 og då tidi for tempeltenesta hans var ute, for han heim att.
Och det begaf sig, då hans ämbetsdagar ute voro, gick han hem i sitt hus.
24 Eit bil etter hende det at Elisabet, kona hans, vart med barn. Då heldt ho seg heime i fem månader, og sagde:
Och efter de dagar vardt hans hustru Elisabet hafvandes; och fördolde sig i fem månader, och sade:
25 «Soleis hev Herren laga det for meg då tidi var komi at han i nåde vilde taka burt skammi mi millom folk.»
Så hafver nu Herren gjort med mig, i de dagar, då han såg till mig, på det han skulle borttaga min försmädelse ibland menniskorna.
26 Då det leid på sette månaden, vart engelen Gabriel send frå Gud til ein by i Galilæa som dei kallar Nasaret,
Uti sjette månaden vardt Gabriel Ängel utsänd af Gudi, uti en stad i Galileen, benämnd Nazareth;
27 åt ei møy som var trulova med ein mann som heitte Josef, av Davids-ætti, og møyi heitte Maria.
Till en jungfru, som förlofvad var enom man, hvilkens namn var Joseph, af Davids hus; och jungfrunes namn Maria.
28 Då engelen kom inn til henne, sagde han: «Guds fred, du som hev fenge slik nåde! Herren er med deg! Velsigna er du millom kvinnor!»
Och Ängelen kom in till henne, och sade: Hel, full med nåd! Herren är med dig; välsignad du ibland qvinnor.
29 Ved desse ordi stokk ho, og tenkte med seg: «Kva er dette for ei helsing?»
Då hon såg honom, vardt hon förfärad af hans tal, och tänkte uppå, hurudana helsning detta var.
30 Men engelen sagde til henne: «Ver ikkje rædd, Maria! Du hev funne nåde hjå Gud!
Då sade Ängelen till henne: Frukta dig icke, Maria; ty du hafver funnit nåd för Gudi.
31 Du skal verta med barn og få ein son, og kalla honom Jesus.
Si, du skall afla i ditt lif, och föda en son, hvilkens Namn du skall kalla JESUS.
32 Han skal vera stor og kallast son åt den Høgste, og Herren Gud skal gjeva honom kongsstolen åt David, ættfaren hans;
Han skall varda stor, och kallas dens Högstas Son; och Herren Gud skall gifva honom hans faders Davids säte;
33 han skal vera konge yver Jakobs-ætti i all æva, og det skal ikkje vera ende på kongedømet hans.» (aiōn g165)
Och han skall vara en Konung öfver Jacobs hus i evig tid; och på hans rike skall ingen ände vara. (aiōn g165)
34 «Korleis skal det ganga til, når eg ikkje hev mann?» sagde Maria.
Då sade Maria till Ängelen: Huru skall detta tillgå? Ty jag vet af ingen man.
35 «Den Heilage Ande skal koma yver deg, og krafti åt Den Høgste skal skyggja yver deg, » svara engelen; «difor skal og det heilage som vert født, kallast Guds Son.
Ängelen svarade, och sade till henne: Den Helge Ande skall komma öfver dig, och dens Högstas kraft skall öfverskygga dig; derföre ock det Helga, som af dig födt varder, skall kallas Guds Son.
36 Og høyr: Elisabet, som er skyld deg, skal og hava ein son på sine gamle dagar; dei sagde ho var ikkje barnkjømd, men no er ho alt i sette månaden;
Och si, Elisabet, din fränka, hafver ock aflat en son i sin ålderdom; och detta är sjette månaden åt henne, som hetes vara ofruktsam;
37 for ingen ting er umogeleg for Gud.»
Ty för Gud är ingen ting omöjelig.
38 Då sagde Maria: «Her stend eg - eg er Herrens tenestkvinna! Lat det ganga meg som du hev sagt!» So for engelen burt att.
Då sade Maria: Si, Herrans tjenarinna; varde mig efter ditt tal. Och Ängelen skiljdes ifrå henne.
39 Straks etter tok Maria av stad, og for so fort ho kunde upp i fjellbygderne, til ein by i Judaland;
Uti de dagar stod Maria upp, och gick i bergsbygdena med hast, uti Jude stad;
40 der gjekk ho inn i huset åt Zakarja og helsa på Elisabet.
Och kom uti Zacharie hus, och helsade Elisabet.
41 Då hende det at med same Elisabet høyrde helsingi hennar Maria, hoppa fostret i livet hennar; og ho vart fyllt av den Heilage Ande,
Och det begaf sig, då Elisabet hörde Marie helsning, sprang barnet uti hennes lif. Och Elisabet vardt uppfylld med den Helga Anda;
42 og kvad med høg røyst: «Velsigna vere du i kvendeflokk, velsigna det du under beltet ber!
Och hon ropade med höga röst, och sade: Välsignad du ibland qvinnor, och välsignad dins lifs frukt.
43 Kvi skal det timast meg so store ting at mor åt Herren min kjem hit til meg?
Och hvadan kommer mig detta, att mins Herras moder kommer till mig?
44 For då di helsing nådde øyra mitt, då hoppa fostret i mitt liv av frygd.
Si, då rösten af dine helsning kom i min öron, sprang barnet af glädje i mitt lif.
45 Ja, sæl er ho som leit på Herrens ord, at det han hadde lova, laut gå fram!»
Och salig äst du, som trodde; ty all ting varda fullbordad, som dig sagd äro af Herranom.
46 Og Maria svara: «Mi sjæl høglovar Herren,
Och Maria sade: Min själ prisar storliga Herran;
47 mitt hjarta gleder seg i Gud, min frelsar!
Och min ande fröjdar sig i Gudi, minom Frälsare;
48 Han tenkte på si ringe tenestkvinna! For ifrå denne stund skal alle ætter kalla meg for sæl.
Ty han hafver sett till sine tjenarinnos ringhet: Si, härefter varda all slägte mig saliga kallande.
49 Stort er det han for meg hev gjort den Megtige, og heilagt er hans namn;
Ty den Mägtige hafver gjort mägtig ting med mig, och hans Namn är heligt;
50 frå ætt til ætt hans miskunn når mot deim som ottast honom.
Och hans barmhertighet varar ifrå slägte till slägte, öfver dem som frukta honom.
51 Velduge verk so gjer hans sterke arm; storlåtne spreider han for ver og vind med deira høgferds-hug;
Han hafver bedrifvit magt med sinom arm, och förskingrat dem, som högfärdige äro uti deras hjertas sinne.
52 han støyter hovdingar frå høgsæte og lyfter låge upp;
De mägtige hafver han satt af sätet, och uppsatt de ringa.
53 Hungrige mettar han med gode gåvor, og rikingar rek han tomhendte burt.
De hungriga hafver han med god ting uppfyllt, och de rika hafver han låtit tomma blifva.
54 Han sytte vel for Israel, sin svein; til evig tid han minnast vil -
Han hafver upptagit sin tjenare Israel, tänkande på sina barmhertighet;
Såsom han sagt hafver till våra fäder, Abraham och hans säd, till evig tid. (aiōn g165)
56 Maria vart verande hjå henne um lag tri månader; sidan for ho heim att.
Och Maria blef när henne vid tre månader; och gick så hem i sitt hus igen.
57 So kom tidi at Elisabet skulde eiga barn, og ho åtte ein son.
Så vardt då Elisabet tiden fullbordad att hon skulle föda, och hon födde en son.
58 Og då grannarne og skyldfolket høyrde kor stor ein nåde Herren hadde vist henne, vart dei glade og ynskte henne til lukka.
Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort stor barmhertighet med henne, och fröjdade sig med henne.
59 Åtte dagar etter kom dei og skulde umskjera guten; men då dei vilde kalla honom Zakarja etter faren,
Och det begaf sig, på åttonde dagen kommo de till att omskära barnet; och kallade honom, efter hans fader, Zacharias.
60 tok mor hans til ords og sagde: «Nei, han skal heita Johannes!»
Då svarade hans moder, och sade: Ingalunda; men han skall heta Johannes.
61 «Det er ingen i ætti som heiter so, » svara dei,
Då sade de till henne: Uti dine slägt är ingen, som hafver det namnet.
62 og dei gjorde teikn til faren, kva han vilde guten skulde kallast.
Så tecknade de hans fader, hvad han ville kalla honom.
63 Då bad han um ei tavla og skreiv: «Johannes er namnet hans!» Alle undra seg;
Och han äskade ena taflo, der han uti skref, sägandes: Johannes är hans namn; och alle förundrade sig derpå.
64 men i det same fekk han att mål og mæle, og han tala og prisa Gud.
Och straxt öppnades hans mun, och hans tunga; och han talade, lofvandes Gud.
65 Då kom der ein otte på alle dei som budde der ikring; i heile Judaheidi vart alt dette mykje umtala,
Och stor fruktan kom öfver alla deras grannar; och ryktet om allt detta gick ut öfver alla Judiska bergsbygdena.
66 og kvar den som høyrde det, tok det til minnes og sagde: «Kva tru den guten er etla til?» For Herren heldt si hand yver honom.
Och alle de, som det hörde, sattet i sitt hjerta, sägande: Hvad månn varda utaf detta barnet? Ty Herrans hand var med honom.
67 Men Zakarja, far hans, vart fyllt av den Heilage Ande, og han tala profetord og kvad:
Och hans fader Zacharias vardt uppfylld med den Helga Anda, propheterade, och sade:
68 «Velsigna vere Herren, Israels eigen Gud! Til lyden sin han lydde, og løyste deim or band;
Lofvad vare Herren, Israels Gud; ty han hafver besökt och förlossat sitt folk;
69 ei frelsarmagt vekt’ han oss upp, ei veldug, uti Davids ætt, som var hans trugne svein -
Och hafver upprättat oss salighetenes horn, uti sins tjenares Davids hus;
Såsom han i förtiden talat hafver, genom sina helga Propheters mun; (aiōn g165)
71 Frå fiendarne frelsa, frå kvar ei hatarhand!
Att han skulle frälsa oss ifrå våra ovänner, och utur allas deras hand, som hata oss;
72 Han vil federn’ våre vel, og kom i hug den heilage og støde pakti si,
Och bevisa barmhertighet med våra fäder, och minnas på sitt helga Testamente;
73 den eid han hadde svore vår ættfar, Abraham.
Och på den ed, som han svorit hafver vårom fader Abraham, att gifva oss;
74 Han vilde ut oss fria or fiendsmagt og fiendsvald, so me han utan rædsl’ og rygd,
Att vi, frälste utur våra ovänners hand, måtte honom tjena utan fruktan;
75 i rettferd og med heilag hug kann tena all vår tid.
I helighet och rättfärdighet, för honom, i alla våra lifsdagar.
76 Du og, min son, skal kallast Allhøge Guds profet, skal fyre Herren fara, og rydja vel hans veg,
Och du barn skall kallas dens Högstas Prophet; du skall gå för Herranom, till att bereda hans vägar;
77 og læra lyden hans å sjå frelsa, dei finna skal når han all deira synd forlet.
Och gifva hans folke salighetenes kunskap, till deras synders förlåtelse;
78 For miskunnsam av hjarta er han, vår gode Gud, ei stjerna let han skina for oss frå himmelhøgd,
Genom vår Guds innerliga barmhertighet, genom hvilken uppgången af höjdene hafver oss besökt;
79 Lysa for deim som sit i myrkr og daudsens skodd, og styra inn på velferds-veg vår fot.»
Till att uppenbaras dem, som sitta i mörkret och dödsens skugga, och styra våra fötter på fridsens väg.
80 Og guten voks og vart sterk i åndi; han heldt seg i øydemarkerne til tidi kom då han skulde førast fram for Israel.
Och barnet växte upp, och stärktes i Andanom; och vistades i öknene, till den dagen han skulle framkomma för Israels folk.
