Klagesangene 5
1 Kom i hug, Herre, kor det er med oss! Skoda etter og sjå, kor me er svivyrde!
Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
2 Vår arv er komen åt framande, våre hus åt utlendske menner.
Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
3 Farlause er me vortne, hev ikkje far. Møderne våre er som enkjor.
Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
4 Me lyt kjøpa det vatnet me drikk, vår ved lyt me betala.
Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
5 Våre forfylgjarar hev me på halsen; me er trøytte, fær ikkje kvild.
Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6 Til Egyptarland rette me hand, til Assyria, vilde mettast med brød.
Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7 Våre feder synda, dei er burte, me lyt bera deira misgjerningar.
Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
8 Trælar er våre herrar, og ingen riv oss ut or deira hand.
Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9 Me søkjer vårt brød med livsens fåre for sverdet i øydemark.
Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
10 Vår hud er glodheit som omnen, for svolten som gneg og brenn.
Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
11 Kvende hev i Sion dei skjemt, møyar i byarne i Juda.
Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
12 Hovdingar hengde dei med si hand, gamle viste dei ikkje vyrdnad.
Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
13 Ungmenne laut bera kverni, og gutar seig ned med vedbyrdi på.
Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
14 Dei gamle sit ikkje lenger i porten, dei unge ikkje meir med sitt strengespel.
De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15 Det er slutt med vår hjartans gleda, vår dans er umsnudd til sorg.
Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
16 Kransen er fallen av vårt hovud; usæle me, at me hev synda!
Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
17 Difor er hjarta vårt sjukt, di so er augo våre dimme -
Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
18 for Sions fjell som ligg audt, der renner no revar ikring.
för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
19 Du, Herre, sit æveleg konge, frå ætt til ætt stend din kongsstol.
Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
20 Kvi vil du oss æveleg gløyma, ganga frå oss dagarne lange?
Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
21 Vend oss, Herre, til deg, so kjem me; nya upp att våre dagar frå gamalt!
Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
22 For du kann vel ikkje reint ha støytt oss burt, vera so ovleg harm på oss.
Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
