Klagesangene 3
1 Eg er mannen som naudi såg under hans vreide-ris.
Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Meg hev han ført og late ferdast i myrker og ikkje i ljos.
Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Berre mot meg vender han si hand upp att og upp att heile dagen.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Han hev late meg eldast i hold og hud, han hev krasa mine bein.
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Han bygde att for meg og ringa meg inn med beiska og møda.
Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 I myrkret hev han set meg, lik deim som longe er daude.
I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Han mura att for meg, so eg kjem meg ikkje ut; tunge gjorde han mine lekkjor.
Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Endå eg kallar og ropar, let han att for mi bøn.
Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Han mura fyre mine vegar med tilhoggen stein, gjorde det uført på min stig.
Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 Ein lurande bjørn var han mot meg, ei løva i løyne.
En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Til villstig gjorde han min veg; han reiv meg sund og lagde meg i øyde.
Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Han spente sin boge og sette meg til skotmål for si pil.
Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Han let renna inni mine nyro pilehus-sønerne sine.
Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Eg vart til lått for alt mitt folk, deira nidvisa heile dagen.
Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Han metta meg med beiske urter, han gav meg malurt å drikka.
Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Han let meg knasa mine tenner på småstein, han grov meg ned i oska.
Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Og du støytte burt frå fred mi sjæl; eg gløymde kor det var å hava det godt.
Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Og eg sagde: «Det er ute med mi kraft og med mi von til Herren.»
Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Kom i hug mi naud og mi utlægd - malurt og beiska.
Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Ho minnest det, sjæli mi, og er nedbøygd i meg.
Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Dette vil eg leggja meg på hjarta, og difor vil eg vona:
Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 Herrens nåde det er, at det ikkje er ute med oss, for hans miskunn er enn ikkje all.
HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Kvar morgon er ho ny, å, stor er din truskap.
Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 Min lut er Herren, segjer mi sjæl; difor vonar vil eg vona på honom.
HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 Herren er god med deim som ventar på honom, med den sjæl som søkjer honom.
HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Det er godt å vera still for Herren og venta på hans frelsa.
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Det er godt for mannen at han ber ok i sin ungdom,
Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 at han sit einsleg og tegjande, når han legg det på,
Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 at han luter seg med munnen mot moldi - kann henda det enn er von -
Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 at han held fram si kinn til slag, let seg metta med svivyrda.
Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 For Herren støyter ikkje æveleg burt.
Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 For um han legg på sorg, so miskunnar han endå etter sin store nåde.
utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 For det er ikkje av hjarta han legg møda og sorg på mannsborni.
Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 At dei krasar under fot alle fangar i landet,
Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 at dei rengjer retten for mannen framfor åsyni til den Høgste,
att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 at ein gjer urett mot ein mann i hans sak - ser ikkje Herren slikt?
att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Kven tala, og det vart, um Herren ikkje baud?
Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Kjem ikkje frå munnen til den Høgste både vondt og godt?
Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Kvi skal eit livande menneskje klaga? Kvar syrgje yver si synd!
Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Lat oss ransaka våre vegar og røyna deim og venda oss til Herren!
Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Lat oss lyfta våre hjarto likeins som våre hender til Gud i himmelen!
Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Me hev synda og vore ulyduge, du hev ikkje tilgjeve.
Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Du sveipte deg i vreide og elte oss, du slo i hel utan nåde.
Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 I skyer sveipte du deg, so ingi bøn rakk fram.
Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Til skarn og styggje hev du gjort oss midt imillom folki.
Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Dei spila upp sitt gap imot oss, alle våre fiendar.
Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Gruv og grav det vart vår lut, øyding og tjon.
Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Tårebekkjer strøymer or mitt auga for tjonet på mitt folks dotter.
Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Mitt auga sirenn, roar seg ikkje,
Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 fyrr Herrens skodar etter og ser frå himmelen.
till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mitt auga gjer meg hjarte-ilt for kvar ei av døtterne i min by.
Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Dei jaga og elte meg som ein fugl, dei som var mine fiendar utan orsak.
Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 Dei vilde taka livet av meg nede i brunnen, dei kasta stein på meg.
De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vatnet flødde yver mitt hovud, eg sagde: «Det er ute med meg.»
Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Eg påkalla ditt namn, Herre, utor den djupe hola.
Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Mi røyst høyrde du; haldt deg ikkje for øyro når eg ropar um lindring.
Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Du var nær den dagen eg kalla på deg; du sagde: «Ikkje ottast!»
Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Du, Herre, hev ført saki for mi sjæl, du hev løyst ut mitt liv.
Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Du, Herre, hev set kva urett eg leid; å, døm i mi sak!
Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Du hev set all deira hemnhug, alle deira løynderåder mot meg.
Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Du hev høyrt deira svivyrdingar, alle deira løynderåder mot meg,
Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 det mine motstandarar sagde og tenkte imot meg dagen lang.
Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Ansa på deim, når dei sit og når dei stend! um meg gjer dei nidvisor.
Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Du, Herre, vil gjeva deim av same slag som deira hender hev gjort.
Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Du vil leggja eit sveip yver deira hjarta, du vil bannstøyta deim.
Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Du vil elta deim i vreide, og tyna deim so dei ikkje bid meir under Herrens himmel.
Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
