Klagesangene 3
1 Eg er mannen som naudi såg under hans vreide-ris.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Meg hev han ført og late ferdast i myrker og ikkje i ljos.
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Berre mot meg vender han si hand upp att og upp att heile dagen.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Han hev late meg eldast i hold og hud, han hev krasa mine bein.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 Han bygde att for meg og ringa meg inn med beiska og møda.
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 I myrkret hev han set meg, lik deim som longe er daude.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Han mura att for meg, so eg kjem meg ikkje ut; tunge gjorde han mine lekkjor.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Endå eg kallar og ropar, let han att for mi bøn.
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 Han mura fyre mine vegar med tilhoggen stein, gjorde det uført på min stig.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Ein lurande bjørn var han mot meg, ei løva i løyne.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Til villstig gjorde han min veg; han reiv meg sund og lagde meg i øyde.
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 Han spente sin boge og sette meg til skotmål for si pil.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 Han let renna inni mine nyro pilehus-sønerne sine.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Eg vart til lått for alt mitt folk, deira nidvisa heile dagen.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 Han metta meg med beiske urter, han gav meg malurt å drikka.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 Han let meg knasa mine tenner på småstein, han grov meg ned i oska.
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 Og du støytte burt frå fred mi sjæl; eg gløymde kor det var å hava det godt.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 Og eg sagde: «Det er ute med mi kraft og med mi von til Herren.»
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Kom i hug mi naud og mi utlægd - malurt og beiska.
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Ho minnest det, sjæli mi, og er nedbøygd i meg.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Dette vil eg leggja meg på hjarta, og difor vil eg vona:
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 Herrens nåde det er, at det ikkje er ute med oss, for hans miskunn er enn ikkje all.
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Kvar morgon er ho ny, å, stor er din truskap.
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Min lut er Herren, segjer mi sjæl; difor vonar vil eg vona på honom.
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Herren er god med deim som ventar på honom, med den sjæl som søkjer honom.
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Det er godt å vera still for Herren og venta på hans frelsa.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Det er godt for mannen at han ber ok i sin ungdom,
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 at han sit einsleg og tegjande, når han legg det på,
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 at han luter seg med munnen mot moldi - kann henda det enn er von -
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 at han held fram si kinn til slag, let seg metta med svivyrda.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 For Herren støyter ikkje æveleg burt.
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 For um han legg på sorg, so miskunnar han endå etter sin store nåde.
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 For det er ikkje av hjarta han legg møda og sorg på mannsborni.
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 At dei krasar under fot alle fangar i landet,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 at dei rengjer retten for mannen framfor åsyni til den Høgste,
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 at ein gjer urett mot ein mann i hans sak - ser ikkje Herren slikt?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Kven tala, og det vart, um Herren ikkje baud?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Kjem ikkje frå munnen til den Høgste både vondt og godt?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Kvi skal eit livande menneskje klaga? Kvar syrgje yver si synd!
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Lat oss ransaka våre vegar og røyna deim og venda oss til Herren!
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Lat oss lyfta våre hjarto likeins som våre hender til Gud i himmelen!
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 Me hev synda og vore ulyduge, du hev ikkje tilgjeve.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Du sveipte deg i vreide og elte oss, du slo i hel utan nåde.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 I skyer sveipte du deg, so ingi bøn rakk fram.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Til skarn og styggje hev du gjort oss midt imillom folki.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 Dei spila upp sitt gap imot oss, alle våre fiendar.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Gruv og grav det vart vår lut, øyding og tjon.
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Tårebekkjer strøymer or mitt auga for tjonet på mitt folks dotter.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Mitt auga sirenn, roar seg ikkje,
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 fyrr Herrens skodar etter og ser frå himmelen.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Mitt auga gjer meg hjarte-ilt for kvar ei av døtterne i min by.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 Dei jaga og elte meg som ein fugl, dei som var mine fiendar utan orsak.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Dei vilde taka livet av meg nede i brunnen, dei kasta stein på meg.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Vatnet flødde yver mitt hovud, eg sagde: «Det er ute med meg.»
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 Eg påkalla ditt namn, Herre, utor den djupe hola.
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Mi røyst høyrde du; haldt deg ikkje for øyro når eg ropar um lindring.
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Du var nær den dagen eg kalla på deg; du sagde: «Ikkje ottast!»
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Du, Herre, hev ført saki for mi sjæl, du hev løyst ut mitt liv.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 Du, Herre, hev set kva urett eg leid; å, døm i mi sak!
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Du hev set all deira hemnhug, alle deira løynderåder mot meg.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 Du hev høyrt deira svivyrdingar, alle deira løynderåder mot meg,
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 det mine motstandarar sagde og tenkte imot meg dagen lang.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Ansa på deim, når dei sit og når dei stend! um meg gjer dei nidvisor.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 Du, Herre, vil gjeva deim av same slag som deira hender hev gjort.
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Du vil leggja eit sveip yver deira hjarta, du vil bannstøyta deim.
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Du vil elta deim i vreide, og tyna deim so dei ikkje bid meir under Herrens himmel.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
