Dommernes 21
1 I Mispa hadde Israels-mennerne svore: «Ingen av oss skal gjeva dotter si til nokon benjaminit!»
Och de män af Israel hade svorit i Mizpa, och sagt: Ingen af oss skall gifva sina dotter de BenJamiter till hustru.
2 Men då folket kom til Betel, sat dei der for Guds åsyn alt til det vart kveld, og dei storgret,
Och folket kom till Guds hus, och blef der för Gudi allt intill aftonen; och de upphofvo sina röst, och greto svårliga,
3 og sagde: «Herre, Israels Gud, kvi skulde dette henda i Israel at me i dag lyt sakna ei heil ætt av Israel?»
Och sade: O Herre Israels Gud, hvi är detta skedt i Israel, att en slägt är i dag nederlagd i Israel?
4 Tidleg den andre morgonen bygde folket eit altar der, og bar fram brennoffer og takkoffer.
Och andra dagen var folket bittida uppe och byggde der ett altare, och offrade bränneoffer och tackoffer.
5 Då sagde Israels-sønerne: «Var det millom heile Israels-folket nokon mann som ikkje kom upp til møtet hjå Herren?» For dei hadde svore sin dyraste eid at den som ikkje kom upp til Herren, til Mispa, han skulde lata livet.
Och Israels barn sade: Hvilken är den af Israels slägter, som icke hit uppkommen är med menighetene inför Herran? Ty en stor ed var gången, att den som icke uppkomme till Herran i Mizpa, han skulle döden dö.
6 Israels-sønerne syrgde yver Benjamin, bror sin, og sagde: «I dag er det hoggi burt ei heil grein av Israel!
Och Israel ångrade sig öfver sin broder BenJamin, och sade: I dag är en slägt i Israel nederlagd.
7 Kva skal me gjera for dei som att er, so dei kann få seg konor, når me hev svore ved Herren at me ikkje vil gjeva dei nokor av døtterne våre?»
Huru vilje vi göra, att de som qvare äro måga få hustrur? Ty vi hafve svorit vid Herran, att vi icke skole gifva dem hustrur utaf våra döttrar;
8 So spurde dei att: «Var det nokon mann av Israels-folket som ikkje kom upp til Herren i Mispa?» Då fekk dei vita at frå Jabes i Gilead var ingen komen til lægret eller til møtet;
Och sade: Hvilken är af Israels slägter, som icke är kommen hitupp till Herran i Mizpa? Och si, der hade ingen varit i menighetenes lägre utaf Jabes i Gilead;
9 folket vart mynstra, og då synte det seg at ingen av Jabes-buarne frå Gilead var der.
Ty de talde folket, och si, der var ingen borgare af Jabes i Gilead.
10 So sende lyden tolv tusund stridsmenner dit, og sagde til deim: «Far av stad og hogg ned Jabes-buarne i Gilead med konor og born!
Då sände menigheten tolftusend män af stridsamma män, och bödo dem, och sade; Går bort, och slår med svärdsegg de borgare i Jabes i Gilead, med hustrur och barn.
11 Høyr no kva de skal gjera: Kvar karmann, og kvar kvinna som hev vore nær nokon karmann og havt samlega med honom, skal de bannstøyta og rydja ut!»
Dock skolen I så göra: allt det mankön är, och alla de qvinnor, som när manne legat hafva, skolen I tillspillogifva.
12 Då fann dei millom Jabes-buarne i Gilead fire hundrad ungmøyar som aldri hadde vore nær nokon mann og havt samlega med honom, og deim tok dei med seg til lægret i Silo i Kana’ans-land.
Och de funno när de borgare i Jabes i Gilead fyrahundrade pigor, som jungfrur voro, och när ingen man legat hade; dem förde de i lägret till Silo, som ligger i Canaans land.
13 Og heile lyden sende bod til Benjamins-sønerne som var på Rimmonshøgdi, og lova deim fred.
Då sände hela menigheten bort, och lät tala med BenJamins barn, som lågo i bergklippone Rimmon, och kallade dem vänliga.
14 Då kom benjaminitarne att med ein gong, og Israels-mennerne let deim få dei kvinnorne som dei hadde spart etter av Jabes-folket i Gilead; men det rakk ikkje til for deim.
Alltså kommo BenJamins barn igen på den tiden; och de gåfvo dem till hustrur de som de vid lif behållit hade utaf Jabes qvinnfolk i Gilead; och funno så inga flera.
15 Og folket syrgde endå yver Benjamin; for Herren hadde hogge eit skard i Israels-folket.
Då ångrade sig folket öfver BenJamin, att Herren hade gjort ett splitter i Israels slägter.
16 Og styresmennerne for lyden sagde: «Kva skal me gjera for deim som att er, so dei kann få seg konor, sidan alle kvinnor i Benjamins-ætti er utrudde?
Och de äldste i menighetene sade: Hvad vilje vi göra, att de som öfver äro måga ock få hustrur? Ty de qvinnor i BenJamin äro förgjorda;
17 Dei som liver etter av Benjamin, skal få det som ætti hev ått, » sagde dei; «for ei ætt av Israel må ikkje ganga til grunnar.
Och sade: De måste ju behålla sitt arf, som igenblefne äro af BenJamin, att icke en slägt nederlägges i Israel.
18 Men me kann ikkje gjeva deim nokor av døtterne våre.» For Israels-sønerne hadde lyst ei våbøn, og sagt: «Forbanna vere den som gjev dotter si til ein benjaminit!»
Och vi kunne icke gifva dem våra döttrar till hustrur; ty Israels barn hafva svorit och sagt: Förbannad vare den, som de BenJamiter gifver hustru.
19 «Men høyr no!» sagde dei: «År um anna held dei ei høgtid for Herren i Silo, som ligg nordanfor Betel, austanfor storvegen som ber frå Betel upp til Sikem, og sunnanfor Lebona.
Och de sade: Si, det är en årlig Herrans högtid i Silo, norrut ifrå Guds hus, österut på den vägen, som drager ifrå BethEl intill Sichem, och söder ifrå Lebona.
20 Far dit», sagde dei til Benjamins-sønerne, «og legg dykk på lur i vinhagarne!
Och de bödo BenJamins barnom, och sade: Går bort, och sitter i försåt i vingårdarna.
21 Når de då ser at Silo-møyarne kjem ut og trør dansen, skal de springa fram or vinhagarne og rana dykk kvar si kona millom Silo-møyarne, og so fara heim til Benjaminslandet!
När I då sen, att Silo döttrar gå ut i dans, så gifver eder hasteliga utu vingårdarna, och tager hvar och en sig en hustru af Silo döttrar, och går uti BenJamins land.
22 Og når federne eller brørne deira kjem og kjærer seg for oss, so skal me segja til deim: «Unn oss desse møyarne! For me vann ikkje konor åt deim alle i striden. Og det er ikkje de som hev gjeve deim møyarne; elles hadde de no havt skuld på dykk.»»
När nu deras fäder eller bröder komma till att beklaga sig för oss, vilje vi säga till dem: Varer dem barmhertige för våra skull; förty vi hafve icke tagit dem hustrur med strid, utan I villen icke gifva dem dem; det är nu edor skull.
23 Og Benjamins-sønerne gjorde so, og henta seg kvar si kona millom møyarne som dei rana på dansarvollen. So for dei heim att til odelslandet sitt, og bygde upp att byarne og vart buande der.
BenJamins barn gjorde ock så, och togo qvinnor efter sitt tal, hvilka de röfvade utaf dansen; och foro bort, och bodde i sin arfvedel, och byggde städer, och bodde deruti.
24 På same tid drog Israels-sønerne og burt derifrå, kvar til si bygd og si ætt; kvar for heim til sin odelsgard.
Israels barn foro ock dädan på den tiden, hvar och en till sina slägt, och till sina ätt; och drogo ut dädan, hvar och en till sin arfvedel.
25 I dei dagar var det ingen konge i Israel; kvar gjorde som han hadde hug til.
På den tiden var ingen Konung i Israel; utan hvar och en gjorde hvad honom tycktes rätt vara.
