Jonas 3
1 Då kom Herrens ord til Jonas andre gongen; han sagde:
Och Herrans ord skedde annan gång till Jona, och sade:
2 «Statt upp og gakk til Nineve, den store byen, og ropa ut yver honom dei ordi eg vil tala til deg!»
Statt upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
3 Og Jona stod upp og gjekk til Nineve, som Herren hadde sagt. Nineve var ein stor by for Gud, tri dagsleider lang.
Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve, såsom Herren sagt hade; men Nineve var en Guds stad, tre dagsresor stor;
4 Og Jona gjekk ei dagslei inn i byen og ropa og sagde: «Um fyrti dagar skal Nineve verta lagd i grus.»
Och då Jona begynte ingå ena dagsreso in i staden, predikade han, och sade: Det är ännu fyratio dagar, och så skall Nineve förgås.
5 Då trudde ninevitarne på Gud, lyste ut ei fasta og klædde seg i sekk både store og små.
Då trodde de Ninevitiske män uppå Gud, och läto predika fasto, och drogo säcker uppå sig, både store och små.
6 Då saki kom for kongen i Nineve, reiste han seg frå sin kongsstol, lagde kappa av seg og sveipte seg i sekk og sette seg i oska.
Och då det kom för Konungen i Nineve, stod han upp af sitt säte, och lade af sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i asko;
7 Han let ropa ut i Nineve og segja: «Etter bod frå kongen og hans stormenner må korkje menneskje eller dyr, storfe eller småfe, smaka noko, beita eller drikka vatn.
Och lät utropa och säga i Nineve, af Konungens och hans väldigas befallning, alltså: Det skall hvarken menniska eller djur, hvarken fä eller får något smaka; och man skall intet hafva dem i bet, eller låta dem vatten dricka;
8 Men dei skal sveipa seg i sekk, menneski med dyri, og ropa til Gud av all kraft og umvenda seg, kvar frå sin vonde veg og frå den urett som er i deira hender.
Och skola taga säcker om sig, både folk och fä, och ropa stadeliga till Gud; och hvar och en vände sig ifrå sinom onda väg, och ifrå sina händers ondsko.
9 Kven veit? Gud kunde då venda um og angra det, venda um frå den brennande vreide sin, so me ikkje gjeng under.»
Ho vet? Gud måtte omvända sig, och ångra det, och vända sig ifrå sine grymma vrede, att vi icke förgås.
10 Då no Gud såg det dei gjorde, at dei vende um frå sin vonde veg, angra han det vonde han hadde sagt han vilde gjera mot deim, og han gjorde det ikkje.
Då nu Gud såg deras gerningar, att de omvände sig ifrå sinom onda väg, ångrade Gudi det onda, som han talat hade att han dem göra ville; och gjorde det intet.
