Johannes 11
1 Det var ein som låg sjuk, Lasarus frå Betania, den vesle byen som Maria og Marta, syster hennar, budde i.
Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by.
2 Maria var den som salva Herren med myrrasalve, og turka føterne hans med håret sitt; og det var bror hennar, Lasarus, som låg sjuk.
Och var Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hvilkens broder, Lazarus, låg sjuk.
3 Systerne sende då bod til honom med dei ordi: «Herre, han som du hev so kjær, ligg sjuk!»
Så sände hans syster till honom, och sade: Herre, si, den du kär hafver, ligger sjuk.
4 Då Jesus høyrde det, sagde han: «Den sotti er’kje nokor helsott, men ho er til Guds æra; Guds son skal få æra av det.»
När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad varda.
5 Jesus heldt mykje av Marta og syster hennar og Lasarus.
Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär.
6 Då han no høyrde at Lasarus låg sjuk, drygde han endå tvo dagar på den staden han var;
När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet två dagar.
7 då fyrst sagde han til læresveinarne sine: «Kom, lat oss fara til Judæa att!»
Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen.
8 «Rabbi, » sagde læresveinarne, «nyst vilde jødarne steina deg, og so fer du dit att!»
Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu ville Judarna stena dig; och åter går du dit?
9 «Er det’kje tolv timar i dagen?» svara Jesus; «den som gjeng um dagen, snåvar ikkje; for han ser ljoset åt denne verdi;
Jesus svarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hvilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna verldenes ljus.
10 men den som gjeng um natti, han snåvar, av di han ikkje hev ljoset i seg.»
Men den som vandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom.
11 So tala han, og um eit bil segjer han til deim: «Lasarus, venen vår, hev sovna; men no gjeng eg av og vekkjer honom.»
Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, vår vän, sofver; men jag går att uppväcka honom af sömnen.
12 «Herre, hev han sovna, so vert han nok god att, » sagde læresveinarne.
Då sade hans Lärjungar: Herre, sofver han, så varder det bättre med honom.
13 Jesus hadde meint at han var slokna; men dei tenkte han tala um vanleg svevn.
Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn.
14 Då sagde Jesus reint ut: «Lasarus hev slokna!
Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död.
15 Og for dykkar skuld er eg glad at eg ikkje var der, so de kann koma til å tru. Men kom, lat oss ganga til honom!»
Och jag gläds för edra skull, att jag icke var der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom.
16 Tomas - han som me kallar Didymus - sagde då til dei andre læresveinarne: «Lat oss ganga med, so me kann døy med honom!»
Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom.
17 Då Jesus kom fram, fekk han vita at Lasarus alt hadde lege fire dagar i gravi.
Då kom Jesus, och fann honom redo hafva legat fyra dygn i grafvene.
18 Betania låg ikkje langt frå Jerusalem, berre ein fjordung på lag,
Och var Bethanien icke långt ifrå Jerusalem, vid femton stadier vägs.
19 og mange jødar var komne til Marta og Maria, og vilde trøysta dei i sorgi yver broren.
Och månge af Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem öfver deras broder.
20 Då no Marta høyrde at Jesus kom, gjekk ho til møtes med honom; men Maria sat heime.
När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma.
21 Då sagde Marta til Jesus: «Herre, hadde du vore her, so hadde ikkje bror min døytt.
Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död.
22 Men eg veit kor som er, at alt det du bed Gud um, det vil Gud gjeva deg.»
Men jag vet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det varder Gud gifvandes dig.
23 Jesus segjer til henne: «Bror din skal standa upp att.»
Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen.
24 «Eg veit at han skal standa upp att når alle stend upp, på den siste dag, » svara Marta.
Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen.
25 Då sagde Jesus til henne: «Eg er uppstoda og livet! Den som trur på meg, skal liva, um han so døyr,
Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve;
Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga; tror du det? (aiōn g165)
27 «Ja, Herre, » svara ho, «eg hev trutt, og trur, at du er Messias, Guds son, han som skulde koma til verdi.»
Sade hon till honom: Ja, Herre, jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i verldena.
28 Med so sagt gjekk ho av’stad og kalla på Maria, syster si, og sagde til henne i løynd: «Meisteren er her og spør etter deg.»
Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig.
29 Då ho høyrde det, reiste ho seg snøgt og gjekk ut til honom.
När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom.
30 Jesus hadde endå ikkje kome inn i byen; han var endå på den staden der Marta hadde møtt honom.
Ty Jesus var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, der Martha hade kommit emot honom.
31 Då jødarne som var heime hjå Maria og trøysta henne, såg at ho brått reiste seg og gjekk ut, fylgde dei etter henne; dei tenkte ho gjekk ut til gravi og vilde gråta der.
Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafvena, att hon skall gråta der.
32 Som no Maria kom dit som Jesus var og fekk sjå honom, kasta ho seg ned for føterne hans og sagde: «Herre, hadde du vore her, so hadde ikkje bror min døytt.»
Då Maria kom dit som Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död.
33 Då Jesus såg at ho gret, og at jødarne som hadde fylgt henne gret, vart han harm i hugen og øste seg upp og sagde:
När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfvades i sig sjelf;
34 «Kvar hev de lagt honom?» - «Kom og sjå, Herre!» svara dei.
Och sade: Hvar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se.
35 Jesus gret.
Och Jesus gret.
36 Då sagde jødarne: «Sjå kor kjær han hadde honom!»
Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom!
37 Og sume av deim sagde: «Kunde ikkje han som opna augo på den blinde, ha gjort det so at denne mannen ikkje hadde døytt?»
Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon, hafva så gjort, att denne icke blifvit död?
38 Då vart Jesus på nytt harm inni seg og gjekk burt til gravi; det var ein heller, og det låg ein stein attfyre.
Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafvena. Och det var en kula; och en sten lagd deruppå.
39 «Tak steinen ifrå!» segjer Jesus. Då segjer Marta, syster åt den avlidne: «Herre, det tevjar alt av honom, for han hev lege der på fjorde dagen!»
Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: Herre, han luktar redo; ty han hafver varit död i fyra dygn.
40 Jesus segjer til henne: «Sagde eg deg ikkje at dersom du trur, skal du få sjå Guds herlegdom!»
Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?
41 So tok dei steinen ifrå. Og Jesus lyfte augo mot himmelen og sagde: «Fader! eg takkar deg for di du hev høyrt meg!
Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder var. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafver hört mig.
42 Eg visste nok at du alltid høyrer meg; men for folket skuld som stend her kringum, segjer eg dette, so dei skal tru at det er du som hev sendt meg.»
Dock vet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafver.
43 Då han det hadde sagt, ropa han med høg røyst: «Lasarus, kom ut!»
Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut.
44 Ut kom den daude, med føterne og henderne sveipte i lindar, og med ein sveiteduk bunden kring andlitet. «Løys honom, so han fær ganga!» sagde Jesus til deim.
Och han, som död var, kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde; och hans ansigte var förtäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå.
45 Mange av jødarne, alle dei som var komne til Maria og hadde set det han gjorde, trudde då på honom.
Då trodde månge af Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det Jesus gjorde.
46 Nokre av deim gjekk til farisæarane og sagde deim kva Jesus hadde gjort.
Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hvad Jesus hade gjort.
47 Då kalla øvsteprestarne og farisæarane det Høge Rådet i hop til eit møte og sagde: «Kva skal me gjera? Denne mannen gjer mange teikn!
Då församlade de öfverste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hvad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken.
48 Let me honom få halda på soleis, kjem alle til å tru på honom, og då kjem romarane og tek både landet og folket vårt.»
Låte vi honom så blifva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk.
49 Og ein av deim, Kajafas - han var øvsteprest det året - sagde til deim:
Men en af dem, vid namn Caiphas, som var öfverste Prest på det året, sade till dem: I veten intet;
50 «De veit ingen ting! Ikkje heller tenkjer de på at det er til bate for dykk at ein mann døyr for landslyden, so ikkje heile folket gjeng til grunns.»
Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås.
51 Det sagde han ikkje av seg sjølv, men av di han var øvsteprest det året, var ordi hans ein spådom um at Jesus skulde døy for folket,
Det sade han icke af sig sjelf; men efter han var öfverste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket;
52 og ikkje berre for folket, men at han og skulde samla i hop til eitt Guds born som er spreidde ikring.
Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde voro.
53 Frå den dagen lagde dei upp råd um å drepa honom.
Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom.
54 Difor gjekk ikkje Jesus lenger fritt ikring millom jødarne, men for derifrå til dei bygderne som ligg tett med øydemarki, til ein by som heiter Efraim; der heldt han til eit bil med læresveinarne sine.
Så vandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephrem; och vistades der med sina Lärjungar.
55 No leid det nær til påskehelgi åt jødarne, og mange for frå bygderne upp til Jerusalem fyre påske og skulde helga seg.
Och instundade då Judarnas Påska; och månge gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig.
56 Då leita dei etter Jesus, og sagde seg imillom med dei stod i templet: «Kva tenkjer de? Kjem han slett ikkje til høgtidi?»
Då sökte de efter Jesum, och talades vid emellan sig, ståndande i templet: Hvad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen?
57 Men øvsteprestarne og farisæarane hadde gjeve påbod um at dersom nokon fekk vita kvar han var, skulde han segja frå, so dei kunde gripa honom.
Och hade öfverste Presterna och de Phariseer budit på, att hvilken som visste hvar han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.
