Jobs 9

1 Då tok Job til ords og sagde:

Job svarade och sade:

2 «Eg veit for visst at det er so; kva rett fær mannen imot Gud?

Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

3 Um han med honom vilde trætta, han kann’kje svara eitt til tusund.

Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

4 Vis som han er og sterk i velde - kven kann vel strafflaust tråssa honom,

Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

5 som fjelli flyt, dei veit’kje av det, og velter deim upp i harm,

Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

6 som ruggar jordi frå sin plass, so pilarne hennar skjelv,

Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

7 som soli byd so ho ei skin, og set eit segl for stjernorne,

Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

8 som eine spanar himmeln ut og fram på havsens toppar skrid,

Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

9 hev skapt Karlsvogni og Orion, Sjustjerna og Sørkamri med?

Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

10 Som storverk gjer, me ei kann fata, og underverk forutan tal?

Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

11 Han framum gjeng, eg ser han ikkje; um burt han glid, eg går han ikkje.

Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

12 Når han tek fat, kven stoggar honom? Kven honom spør: «Kva gjer du der?»

Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

13 Gud stoggar ikkje vreiden sin; for han seg bøygde Rahabs-fylgjet.

Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

14 Kor kann vel eg då svara han? Kor skal for han eg ordi leggja?

Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

15 Um eg hev rett, eg kann’kje svara, men lyt min domar be um nåde.

Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

16 Og um han svara når eg ropa, eg trudde ei mi røyst han høyrde.

Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

17 Han som i stormver reiv meg burt og auka grunnlaust såri mine,

Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

18 han let meg ikkje anda fritt, men metta meg med beiske ting.

Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

19 Når magt det gjeld, då er han der; men gjeld det rett: kven stemnar honom?

Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

20 Um eg hev rett, min munn meg dømer; er skuldlaus, han meg domfeller.

Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

21 Skuldlaus eg er! eg skyner ei meg sjølv, vanvyrder livet mitt.

Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

22 Det er det same, no eg segjer: Han tyner skuldig og uskuldig.

Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

23 Når svipa brått gjev ulivssår, med lått han ser den gode lida.

När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

24 Han jordi gav i nidings hand; på domarar han syni kverver. Er det’kje han, kven er det då?

Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

25 Mitt liv fer snøggare enn lauparen, dei kverv, men lukka såg det aldri;

Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

26 Det glid som båtar utav sev, lik ørn som ned på fengdi slær.

De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

27 Når eg mi plåga gløyma vil og jamna panna mi og smila,

När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

28 då gruvar eg for pina mi; eg veit du ei frikjenner meg.

Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

29 For når eg lyt straffskuldig vera, kvifor skal eg då fåfengt stræva?

Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

30 Um eg i snø meg vilde tvætta og reinsa henderne med lut.

Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

31 Du ned i grefti straks meg dukka, so mine klæde ved meg stygdest.

Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

32 Han ikkje er ein mann som eg, kann ei med meg til retten gå;

Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

33 d’er ingen skilsmann millom oss som handi si kann på oss leggja.

Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

34 Når berre han tok riset frå meg og ikkje skræmde meg med rædsla,

Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

35 eg skulde tala utan otte; sjølv dømer eg meg annarleis.

Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.