Jobs 7
1 Ja, mannen hev ein strid på jordi; hans dagar gjeng som leigedagar.
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Som trælen lengtar etter skugge, og leigekar på løni ventar,
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 so fekk eg månader av vonbrot og næter fulle utav møda.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Eg segjer når eg gjeng til kvile: «Når skal eg atter standa upp?» Og kvelden vert so lang, so lang: Eg ligg uroleg alt til dagsprett.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Og makk og sår min likam dekkjer, og hudi skorpnar og bryt upp att.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mi tid fer snøggar’ enn ein skutel, og ho kverv utan nokor von.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Hugs på: mitt liv er som ein pust; mitt auga ser’kje lukka meir.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Snart er eg løynd for alle augo; du fåfengt stirer etter meg.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 snur ei attende til sitt hus; hans heimstad kjenner han’kje meir.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Difor vil’kje munnen stagga, men tala i min djupe hugverk og klaga i mi sjælenaud.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Er eg eit hav, er eg ein drake, med di du vaktar so på meg?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Eg tenkjer: «Lægjet skal meg lindra, og sengi letta suti mi» -
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 då skræmer du meg upp med draumar, og støkkjer meg med ville syner,
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 so at eg heller ville kjøvast, ja døy, enn vera slik ei beingrind.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 D’er nok! Eg liver ikkje æveleg; Haldt upp! Mitt liv er som ein pust.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Kva er ein mann, at du han vyrder og retter tanken din på honom,
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 heimsøkjer honom kvar ein morgon, ransakar honom kvar ei stund?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Når tek du frå meg auga ditt? Meg slepper med eg svelgjar råken?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Hev eg gjort synd, kva gjer eg deg, du som på mannen vaktar stødt? Kvi hev du meg til skiva valt? So eg hev vorte meg ei byrd?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Kvi gjev du ikkje syndi til? Kvi ansar du på mine brot? No sig eg snart i moldi ned; og leitar du, so er eg burte.»
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
