Jobs 7
1 Ja, mannen hev ein strid på jordi; hans dagar gjeng som leigedagar.
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Som trælen lengtar etter skugge, og leigekar på løni ventar,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 so fekk eg månader av vonbrot og næter fulle utav møda.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Eg segjer når eg gjeng til kvile: «Når skal eg atter standa upp?» Og kvelden vert so lang, so lang: Eg ligg uroleg alt til dagsprett.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Og makk og sår min likam dekkjer, og hudi skorpnar og bryt upp att.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Mi tid fer snøggar’ enn ein skutel, og ho kverv utan nokor von.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Hugs på: mitt liv er som ein pust; mitt auga ser’kje lukka meir.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Snart er eg løynd for alle augo; du fåfengt stirer etter meg.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 snur ei attende til sitt hus; hans heimstad kjenner han’kje meir.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Difor vil’kje munnen stagga, men tala i min djupe hugverk og klaga i mi sjælenaud.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Er eg eit hav, er eg ein drake, med di du vaktar so på meg?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Eg tenkjer: «Lægjet skal meg lindra, og sengi letta suti mi» -
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 då skræmer du meg upp med draumar, og støkkjer meg med ville syner,
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 so at eg heller ville kjøvast, ja døy, enn vera slik ei beingrind.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 D’er nok! Eg liver ikkje æveleg; Haldt upp! Mitt liv er som ein pust.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Kva er ein mann, at du han vyrder og retter tanken din på honom,
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 heimsøkjer honom kvar ein morgon, ransakar honom kvar ei stund?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Når tek du frå meg auga ditt? Meg slepper med eg svelgjar råken?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Hev eg gjort synd, kva gjer eg deg, du som på mannen vaktar stødt? Kvi hev du meg til skiva valt? So eg hev vorte meg ei byrd?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Kvi gjev du ikkje syndi til? Kvi ansar du på mine brot? No sig eg snart i moldi ned; og leitar du, so er eg burte.»
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
