Jobs 6

1 Då tok Job til ords og svara:

Då tog Job till orda och sade:

2 «Um dei mitt mismod vega vilde og få ulukka mi på vegti,

Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3 det tyngjer meir enn havsens sand; difor var ordi mine ville.

Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4 For Allvalds pilar sit i meg, mi ånd lyt suga deira gift; Guds rædslor reiser seg til åtak.

Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5 Skrik asnet vel i grøne eng? Og rautar uksen ved sitt for?

Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6 Kven et det smerne utan salt? Kven finn vel smak i eggjekvite?

Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7 Det byd meg mot å røra slikt, det er som min utskjemde mat.

Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8 Å, fekk eg uppfyllt bøni mi! Gav Gud meg det eg vonar på!

Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9 Ja, vild’ han berre knusa meg, med hand si min livstråd slita!

O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10 Då hadde endå eg mi trøyst; trass pina skulde glad eg hoppa! - Den Heilage sitt ord eg held på.

Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11 Kva er mi kraft, at eg skuld’ vona? Mi framtid, at eg skulde tola?

Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12 Er krafti mi som steinen sterk? Er kanskje kroppen min av kopar?

Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13 Mi hjelp hev heilt forlate meg; all kvart stydjepunkt er frå meg teke.

Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14 Ein rådlaus treng av venen kjærleik, um enn han ottast Allvald ei.

Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15 Som bekken brørne mine sveik, lik bekkjefar som turkar ut.

Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16 Fyrst gruggast dei av bråna is, og snø som blandar seg uti,

som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17 men minkar so i sumarsoli, og kverv til slutt burt i sumarhiten.

men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18 Vegfarande vik av til deim, men kjem til øydemark og døyr.

Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19 Kjøpmenn frå Tema skoda dit, flokkar frå Saba vonar trygt;

Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20 men svikne vert dei i si von; dei narra vert når dei kjem fram.

men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21 So hev de vorte reint til inkjes, de rædsla såg, og rædde vart!

Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22 Hev eg då bede dykk um noko? Bad eg dykk løysa meg med gods?

Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23 og frelsa meg frå fiendvald og kjøpa meg frå røvarar?

att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24 Gjev meg eit svar, so skal eg tegja; seg meg kva eg hev synda med!

Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25 Eit rettvis ord er lækjebot; men last frå dykk er inkje verdt.

Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26 Du lastar meg for ordi mine; men vonlaus mann so mangt kann segja.

Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27 De kastar lut um farlaust barn, og handel driv um dykkar ven.

Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28 Vilde de berre sjå på meg! Trur de eg lyg dykk upp i augo?

Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29 Vend um, lat ikkje urett skje! Vend um, enn hev eg rett i dette.

Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30 Finst det vel fals på tunga mi? Kann ei min gom ulukka smaka?

Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?