Jobs 41
1 Kann du fiska krokodillen, binda tunga hans med taum,
Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
2 Draga snor i gjenom nosi, hogga krok i kjaken hans?
Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
3 Vil han tigga um nåde, tala mjuke ord til deg?
Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
4 Tru han vil gjera samband med deg og din træl for alltid verta?
Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
5 Kann du han som leikfugl halda for smågjentorne i band?
Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
6 Handlar fiskarlag med honom, skiftar ut til kræmarar?
Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
7 Kann hans hud med spjot du fylla, og hans hovud med harpunar?
Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
8 Berre prøv - du skal det minnast; enn ein gong du gjer det ikkje!
När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
9 Kvar og ein vil missa voni, verta feld ved syni av han.
Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
10 Ingen torer eggja honom; kven kann då mot meg reisa?
Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
11 Kven gav meg, so eg gjev att? Under himmeln alt eg eig.
Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
12 Ei eg tegjer um hans lemer, um hans sterke, væne bygnad.
Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
13 Kven hev drege brynja av han, Gjenge inn i duble tanngard?
Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
14 Kven hev opna kjakeporten? Rædsla kring hans tenner ligg.
Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
15 Sterke er hans skjolde-rader, feste med ei fast forsigling.
Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
16 Tett dei ligg innåt kvarandre, ingi luft slepp millom deim.
Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
17 Eine skjolden i den andre heng i hop, skilst ikkje åt.
Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
18 Ljos ifrå hans njosing strålar, augo skin som morgonroden.
Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
19 Or hans gap skyt brandar fram, gneistar sprutar derifrå.
Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
20 Or hans nasar stig det røyk, liksom eim or kjel som kokar.
Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
21 Anden hans set eld på kol, logen ut or gapet stend.
Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
22 I hans nakke styrken bur, rædsla spring framfor hans åsyn.
Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
23 Tette sit kjøtvalkarne, støypte fast urikkelg.
Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
24 Hjarta hans er hardt som stein, fast som understein i kverni.
Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
25 Kjempor ræddast når han ris, misser både mod og hugs;
När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
26 Sverd vil ikkje bita på, ikkje skot med spjot og pil.
Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
27 Jarn agtar han liksom strå, kopar nett som fauskeved.
Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
28 Ei han vik for bogesonen; stein frå slyngja vert som halm,
Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
29 og stridsklubba vert som strå, og han lær åt spjot som susar.
Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
30 Under han er kvasse broddar, spor dei set som treskjeslede.
Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
31 Djupet kokar som ei gryta, sjøen som ein salvekjel.
Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
32 Vegen lyser etter honom, djupet skin som sylverhår.
Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
33 Liken hans på jord ei finst, denne skapning utan ræddhug.
På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
34 Han ser ned på alt som høgt er, konge yver alle kaute.»
Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
