Jobs 4
1 Då tok Elifaz frå Teman til ords og sagde:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 «Vert du vel tykkjen um eg talar? Men kven kann halda ordi inne?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 På rette veg du førde mange; dei trøytte hender styrkte du;
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 med ord du hjelpte deim som snåva, og gav dei veike knei kraft.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Men når det gjeld deg sjølv, du klagar; når deg det råkar, ræddast du!
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Di von du på di gudstru bygde og sette lit til last-laust liv.
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Tenk etter: Når vart skuldlaus tynt? Når gjekk rettvis mann til grunns?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Stødt fann eg: dei som urett pløgde, og sådde naud, dei hausta slikt;
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 dei stupte for Guds andedrag, gjekk for hans vreidestorm til grunns.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Ja, løva skrik, og villdyr burar; ungløva fær sin tanngard knekt;
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 og løva døyr av skort på rov; løvinna misser sine ungar.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Ein løynleg tale til meg kom; i øyra mitt det stilt vart kviskra,
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 som tankar i eit nattsyn kjem, når svevnen tung på folki kviler.
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Det kom ei rædsla yver meg, ei skjelving gjenom alle lemer;
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 ein gust meg yver panna strauk, og på min kropp seg håri reiste;
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 og noko stogga for mi åsyn; eg kunde ikkje klårt skilja; framfor mitt auga stod eit bilæt’, eg høyrde som ei røyst som kviskra:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 «Hev menneskjet vel rett for Gud? Er mannen rein framfor sin skapar?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Han sine tenarar ei trur og finn hjå sine englar lyte -
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 enn meir hjå folk i hus av leir; hjå deim som hev sin grunn i moldi, ein kann deim krasa, som eit mol.
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Dei er frå morgon og til kveld; ein krasar deim - kven merkar det? - Og dei vert ikkje funne meir.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Når deira tjeldsnor vert rykt upp, dei døyr og ingen visdom fær.»
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
