< Jobs 4 >

1 Då tok Elifaz frå Teman til ords og sagde:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 «Vert du vel tykkjen um eg talar? Men kven kann halda ordi inne?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 På rette veg du førde mange; dei trøytte hender styrkte du;
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 med ord du hjelpte deim som snåva, og gav dei veike knei kraft.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Men når det gjeld deg sjølv, du klagar; når deg det råkar, ræddast du!
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Di von du på di gudstru bygde og sette lit til last-laust liv.
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Tenk etter: Når vart skuldlaus tynt? Når gjekk rettvis mann til grunns?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Stødt fann eg: dei som urett pløgde, og sådde naud, dei hausta slikt;
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 dei stupte for Guds andedrag, gjekk for hans vreidestorm til grunns.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 Ja, løva skrik, og villdyr burar; ungløva fær sin tanngard knekt;
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 og løva døyr av skort på rov; løvinna misser sine ungar.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Ein løynleg tale til meg kom; i øyra mitt det stilt vart kviskra,
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 som tankar i eit nattsyn kjem, når svevnen tung på folki kviler.
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Det kom ei rædsla yver meg, ei skjelving gjenom alle lemer;
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 ein gust meg yver panna strauk, og på min kropp seg håri reiste;
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 og noko stogga for mi åsyn; eg kunde ikkje klårt skilja; framfor mitt auga stod eit bilæt’, eg høyrde som ei røyst som kviskra:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 «Hev menneskjet vel rett for Gud? Er mannen rein framfor sin skapar?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Han sine tenarar ei trur og finn hjå sine englar lyte -
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 enn meir hjå folk i hus av leir; hjå deim som hev sin grunn i moldi, ein kann deim krasa, som eit mol.
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Dei er frå morgon og til kveld; ein krasar deim - kven merkar det? - Og dei vert ikkje funne meir.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Når deira tjeldsnor vert rykt upp, dei døyr og ingen visdom fær.»
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

< Jobs 4 >