Jobs 39
1 Steingeiti, veit du når ho kidar? Vaktar du riderne åt hindi?
Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
2 Tel måna’rne dei gjeng med unge, og kjenner du deira fødetid?
Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
3 Dei bøygjer seg, fø’r sine ungar, so er det slutt med deira rider.
De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
4 På marki kidi veks seg store, spring burt og kjem’kje att til deim.
Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
5 Kven let villasnet renna fritt, tok bandet av det skjerre dyr,
Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
6 som eg gav øydemark til heim, den salte steppa til ein bustad?
Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
7 Det lær åt byen med sitt ståk, slepp høyra skjenn frå drivaren.
Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
8 Det finn seg beite millom fjell, og leitar upp kvart grøne strå.
Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
9 Skal tru villuksen vil deg tena, og natta yver ved di krubba?
Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
10 Kann du til fori honom tøyma, horvar han dalar etter deg?
Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
11 Lit du på honom for hans styrke? Og yverlet du han ditt arbeid?
Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
12 Trur du han til å føra grøda heim og draga henne inn i løda?
Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
13 Struss-hoa flaksar kåt med vengen, men viser fjør og veng morskjærleik?
Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14 Nei, ho legg sine egg på jordi, og let so sanden verma deim;
Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15 ho gløymer at ein fot kann treda og villdyr trakka deim i kras.
Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16 Hardt fer ho åt med sine ungar, som var dei ikkje hennar eigne; for fåfengt stræv ho ikkje ræddast.
Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17 For Gud let henne gløyma visdom, han ei tiletla henne vit.
Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18 Men når ho baskar seg i veg, ho lær åt både hest og mann.
Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19 Skal tru um du gjev hesten kraft og klæder halsen hans med mån?
Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20 Let du han som grashoppen springa alt med han frøser skræmeleg.
Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21 Glad i si kraft han marki skrapar og fer so fram mot væpna flokk.
Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22 Han urædd er og lær åt rædsla, for sverdet ei han vender um,
Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23 det skranglar pilhus yver honom, det blenkjer spjot til styng og skot.
Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24 Med ståk og bråk han slukar jordi, ustyrleg når stridsluren gjeng.
Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25 Han kneggjar: «Hui!» når luren læt, han verar striden langan leid, med skrik frå hovdingar og herrop!
För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26 Flyg hauken upp ved ditt forstand og spilar vengjerne mot sud?
Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27 Stig ørnen høgt av di du byd, og byggjer reiret sitt i høgdi?
Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28 Han bur på berg og held seg der, på kvasse tind og høge nut.
På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29 Derfrå han spæjar etter mat, hans augo yver viddi skodar.
Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30 Hans ungar gløypar i seg blod; der det finst lik, der er han og.»
Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
