Jobs 36
1 Og Elihu heldt fram og sagde:
Elihu talade ytterligare, och sade:
2 «Vent litt og lat meg tala til deg! For endå hev eg ord for Gud;
Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.
3 eg hentar kunnskap langan leid, skal hjelpa skaparen til rett.
Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.
4 For visst, mitt ord skal ikkje ljuga; framfor deg stend ein full-lærd mann.
Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.
5 Sjå, Gud er sterk, men vander ingen, han som er veldug i forstandskraft.
Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.
6 Han let’kje gudlaus mann få liva; men armingarne gjev han rett.
Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.
7 Han snur’kje augo frå rettvise; hjå kongar på sin konungsstol han let deim ævleg sitja høgt.
Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.
8 Um dei i lekkjor bundne vart og i ulukkesnaror fanga,
Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,
9 so synar han deim deira ferd og brot - at dei ovmoda seg -
Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;
10 til refsing opnar øyro deira og byd deim venda um frå syndi.
Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.
11 Um dei då høyrer vil og lyda, so liver dei sitt liv i lukka og sine år i herlegdom;
Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.
12 um ikkje, fær dei styng av spjotet, og i sin dårskap andast dei.
Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.
13 Men vreiden trivst i vonde hjarto; dei bed’kje, um dei bundne vert;
De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;
14 i ungdomstidi skal dei døy, forgangast som utukt-sveinar.
Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.
15 Han frelser arming ved hans naud, opnar hans øyro gjenom trengsla.
Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.
16 Deg og han lokkar ut or trengsla, fritt fær du det og ikkje trongt, ditt bord er fullt av feite retter.
Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.
17 Men fær du straff som syndug mann, i fall hans domsord held deg fast.
Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.
18 Lat ikkje tukti avla vreide, den tunge bot deg leida vilt!
Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.
19 Kann klaga hjelpa deg or naud, kor mykje enn du stræva vil?
Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?
20 Du må’kje lengta etter natti då folk vert rykte frå sin stad!
Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.
21 Gjev agt, so ei til synd du vender, for det du heller vil enn lida.
Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.
22 Sjå, Gud er upphøgd i sitt velde; kven er ein lærar slik som han?
Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?
23 Kven hev vel vegen lagt for honom? Kven sagde vel: «Du hev urett gjort?»
Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?
24 Hugs på å prisa høgt hans verk, som menneski hev sunge um!
Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.
25 Kvart menneskje med lyst det ser, mann-ætti ser det langan leid.
Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.
26 Upphøgd, uskynande er Gud, hans liveår kann ingen telja,
Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.
27 for han dreg vatsdroparne, so det vert regn av skodde-eim.
Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;
28 Og ifrå skyerne det fløymer og dryp ned yver mange folk.
Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.
29 Kven skynar vel skyhoparne og torebraket frå hans hytta?
Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;
30 Han breider ljoset sitt ikring seg og let det hylja havsens røter.
Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.
31 Soleis han dømer folkeslag og skiftar brød i ovmengd ut.
Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.
32 Han sveiper henderne i ljos og sender det mot fienden.
Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.
33 Hans tora meldar um hans koma, ja, feet varslar når han kjem.
Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.
