Jobs 34
1 Og Elihu tok til ords og sagde:
Och Elihu tog till orda och sade:
2 «Vismenner, høyr på ordi mine! Kunnige folk, lyd no på meg!
Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig.
3 For ordi prøver ein med øyro, som ein med gomen maten smakar.
Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta.
4 So lat oss no det rette velja og saman finna ut det gode!
Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.
5 For Job hev sagt: «Eg skuldfri er; min rett hev Gud ifrå meg teke;
Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt.
6 tråss i min rett, stend eg som ljugar, uskuldig fekk eg ulivssår.»
Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»
7 Finst det vel nokon mann som Job? som gløyper hædings ord som vatn,
Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,
8 som held med illgjerdsmenner lag, hev umgang med gudlause folk?
han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor.
9 For han hev sagt: «Kva gagnar det ein mann å vera ven med Gud?»
Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»
10 Difor, de menn med vit, høyr meg! D’er langt frå Gud å vera gudlaus, frå Allvalds-Gud å gjera urett.
Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!
11 Han løner mannen for hans gjerd, fer med han etter all hans ferd.
Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.
12 Nei, urettferdig er’kje Gud, og Allvald krenkjer ikkje retten.
Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.
13 Kven let vel honom styra jordi? Og kven hev grunna jordheims-kringen?
Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?
14 Um han på seg åleine tenkte og drog sin ande til seg att,
Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,
15 då gjekk alt livande til grunns, og menneskja vart atter mold.
då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.
16 Um du er klok, so høyr på dette, og lyd på ljoden av mitt ord!
Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna.
17 Kann ein som hatar retten, styra? Fordømer du den allrettvise?
Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?
18 Kann ein til kongen segja: «Niding!» Og til dei megtige: «Du brotsmann?»
Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?
19 Til han som ei gjer skil på fyrstar, og ikkje vyrder rik mot fatig. Av di hans hand hev skapt deim alle?
Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.
20 Dei andast brått og midt um natti, eit folk avjagast og kverv burt, stormenn forgjengst i hjelpeløysa.
I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.
21 Hans augo ser til mannsens ferd, han skodar kvart eit stig han tek;
Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han.
22 det finst’kje skugge eller myrker der illgjerdsmenn kann løyna seg.
Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.
23 Han tarv’kje lenge sjå på mannen fyrr han lyt møta Gud til doms.
Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom.
24 Han utan forhøyr storfolk krasar og andre set i deira stad.
Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.
25 Han kjennar heile deira verk og gjev um natti deim til tyning.
Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.
26 Han tuktar deim som illgjerdsmenner, ein stad der alle kann det sjå,
Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn,
27 dei som hev vike burt frå han og ikkje hev hans vegar fylgt -
eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar.
28 so han kann høyra armods klaga og jammerskrik frå undertrykte.
De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.
29 Fær han det stilt, kven vil fordøma? Løyner han seg - kven kann då sjå han? - for folkemugen og for mannen,
Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man,
30 so ikkje gudlaus mann skal råda og vera snaror yver folket.
när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?
31 For segjer ein vel so til Gud: «Ovmodigt hev eg bore meg; eg vil ikkje lenger vera vond.
Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit.
32 Vis du meg det eg ikkje ser! hev eg gjort synd, vil eg snu um?»
Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»
33 Skal han då straffa som du tykkjer? D’er du som er den misnøgde; so lyt du velja, ikkje eg; og du fær segja det du veit.
Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.
34 Dei kloke folk vil segja til meg, og kvar ein vismann som meg høyrer:
Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig:
35 «Job talar ikkje med forstand hans ord er utan ettertanke.»
»Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»
36 Gjev Job må allstødt verta prøvd for sine svar på nidings vis!
Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.
37 For han legg brotsverk til si synd og ber seg vyrdlaust millom oss, og talar mange ord mot Gud.»
Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.
