Jobs 34
1 Og Elihu tok til ords og sagde:
Och Elihu svarade, och sade:
2 «Vismenner, høyr på ordi mine! Kunnige folk, lyd no på meg!
Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;
3 For ordi prøver ein med øyro, som ein med gomen maten smakar.
Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.
4 So lat oss no det rette velja og saman finna ut det gode!
Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.
5 For Job hev sagt: «Eg skuldfri er; min rett hev Gud ifrå meg teke;
Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.
6 tråss i min rett, stend eg som ljugar, uskuldig fekk eg ulivssår.»
Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.
7 Finst det vel nokon mann som Job? som gløyper hædings ord som vatn,
Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,
8 som held med illgjerdsmenner lag, hev umgang med gudlause folk?
Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?
9 For han hev sagt: «Kva gagnar det ein mann å vera ven med Gud?»
Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.
10 Difor, de menn med vit, høyr meg! D’er langt frå Gud å vera gudlaus, frå Allvalds-Gud å gjera urett.
Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;
11 Han løner mannen for hans gjerd, fer med han etter all hans ferd.
Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.
12 Nei, urettferdig er’kje Gud, og Allvald krenkjer ikkje retten.
Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.
13 Kven let vel honom styra jordi? Og kven hev grunna jordheims-kringen?
Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?
14 Um han på seg åleine tenkte og drog sin ande til seg att,
Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;
15 då gjekk alt livande til grunns, og menneskja vart atter mold.
Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.
16 Um du er klok, so høyr på dette, og lyd på ljoden av mitt ord!
Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.
17 Kann ein som hatar retten, styra? Fordømer du den allrettvise?
Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?
18 Kann ein til kongen segja: «Niding!» Og til dei megtige: «Du brotsmann?»
Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?
19 Til han som ei gjer skil på fyrstar, og ikkje vyrder rik mot fatig. Av di hans hand hev skapt deim alle?
Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.
20 Dei andast brått og midt um natti, eit folk avjagast og kverv burt, stormenn forgjengst i hjelpeløysa.
Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.
21 Hans augo ser til mannsens ferd, han skodar kvart eit stig han tek;
Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.
22 det finst’kje skugge eller myrker der illgjerdsmenn kann løyna seg.
Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;
23 Han tarv’kje lenge sjå på mannen fyrr han lyt møta Gud til doms.
Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.
24 Han utan forhøyr storfolk krasar og andre set i deira stad.
Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;
25 Han kjennar heile deira verk og gjev um natti deim til tyning.
Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.
26 Han tuktar deim som illgjerdsmenner, ein stad der alle kann det sjå,
Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;
27 dei som hev vike burt frå han og ikkje hev hans vegar fylgt -
Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;
28 so han kann høyra armods klaga og jammerskrik frå undertrykte.
Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.
29 Fær han det stilt, kven vil fordøma? Løyner han seg - kven kann då sjå han? - for folkemugen og for mannen,
Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?
30 so ikkje gudlaus mann skal råda og vera snaror yver folket.
Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.
31 For segjer ein vel so til Gud: «Ovmodigt hev eg bore meg; eg vil ikkje lenger vera vond.
För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.
32 Vis du meg det eg ikkje ser! hev eg gjort synd, vil eg snu um?»
Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.
33 Skal han då straffa som du tykkjer? D’er du som er den misnøgde; so lyt du velja, ikkje eg; og du fær segja det du veit.
Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.
34 Dei kloke folk vil segja til meg, og kvar ein vismann som meg høyrer:
Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.
35 «Job talar ikkje med forstand hans ord er utan ettertanke.»
Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.
36 Gjev Job må allstødt verta prøvd for sine svar på nidings vis!
Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.
37 For han legg brotsverk til si synd og ber seg vyrdlaust millom oss, og talar mange ord mot Gud.»
Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.
