Jobs 32
1 Dei tri mennerne svara ikkje Job meir, av di han heldt seg sjølv for rettferdig.
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Men då loga harmen upp hjå Elihu, son åt Barak’el, buziten, av Rams-ætti. Han vart harm på Job, av di han heldt seg sjølv rettferdigare enn Gud.
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 Han harmast og på dei tri venerne, av di dei ikkje kunde finna noko svar, og endå dømde Job skuldig.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job
4 For Elihu hadde venta med å tala til Job, av di dei andre var eldre enn han;
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 men då Elihu såg at dei tri mennerne ikkje hadde noko å svara, vart han brennande harm.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Og Elihu, son åt Barak’el, buziten, tok til ords og sagde: «Ung er eg etter år å rekna; de derimot er gamle menn. Difor eg blygdest og var rædd å segja til dykk det eg veit.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Eg tenkte: «Åri tala lyt og alderen forkynna visdom.»
Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
8 Nei, ånd lyt til hjå menneski; og Allvalds ande gjev deim vit.
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Dei gamle er’kje alltid vise, kvithærde veit’kje stødt det rette.
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Difor eg segjer: Høyr på meg; eg vil og segja det eg veit.
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Eg venta hev på dykkar ord og lydde vel på dykkar lærdom, alt med de leita etter ord.
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Og eg gav nøgje agt på dykk, men ingen sagde Job imot, ingen av dykk gav honom svar.
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Seg ikkje: «Visdom der me fann; Gud slå han ned, folk kann det ikkje.»
Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14 Han hev’kje tala imot meg, og ei med dykkar ord eg svarar.
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Dei er forstøkte, svarar ikkje, dei vantar ord å føra fram.
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Treng eg vel venta når dei tegjer og stend der reint forutan svar?
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Eg vil og svara, eg for meg, eg vil og segja det eg veit.
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 For eg er full av ord til svars; i bringa sprengjer åndi på.
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Mitt indre er som innstengd vin, lik nye vinhit vil det sprengjast.
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Eg tala vil so eg fær luft, vil opna lipporne og svara.
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Eg ikkje tek parti for nokon og smeikjer ei for nokor mann;
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 å smeikja kann eg ikkje med; min skapar elles burt meg reiv.
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
