Jobs 31

1 Med augo hev eg gjort ei pakt; eg skal’kje skygna etter møy.

Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2 Kva gav meg elles Gud der uppe? Kva arv gav Allvald frå det høge?

Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3 Kjem ikkje udådsmann i naud? Og illgjersmenn i ulukka?

Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4 Ser ikkje han på mine vegar? Tel ikkje han kvart stig eg gjeng?

Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5 Dersom eg fram med fals hev fare, og foten sprunge etter svik

Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6 - Gud vege meg på rettferds vegt, so han kann sjå eg skuldlaus er! -

Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7 Veik mine stig frå vegen av, hev hjarta etter augo gjenge, var det ein flekk på mine hender,

Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8 so gjev ein annan et mitt såd, og riv mi planting upp med rot!

Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9 Let eg min hug av kvinna dåra, sneik eg til grannens dør meg fram,

Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10 so lat mitt viv åt andre mala, og andre yver ho seg bøygje!

Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11 For dette er ei skjemdarferd, eit brot som dom og straff fortener,

Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12 ein eld som eta vil til avgrunns og øydeleggja all mi eiga.

Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13 Vanvyrd’ eg retten åt min træl og trælkvinna i trætta med deim?

Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14 - Kva gjord’ eg då, når Gud reis upp? Kva svara eg, når han meg klaga?

Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15 Dei er som meg i morsliv skapte; ein forma oss i moderfang -

Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16 Um eg sagde nei når arming bad, og let enkja gråtande gå burt,

Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17 hev eg mitt brød åleine ete, so farlaus inkje fekk ein bit,

Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18 - nei, far for han eg var frå yngdi, frå morsliv var eg hennar førar -

Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19 Såg eg ein stakar utan klæde, ein fatig utan yverplagg,

Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20 og so hans lender ei meg signa, og ei mi saueull han vermde,

Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21 hev eg mot farlaus handi lyft, av di eg medhald fekk i retten:

Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22 Let herdi mi or led då losna, og armen brotna frå sitt bein!

Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23 For eg var ovleg rædd Guds straff, eg magtlaus stod framfor hans velde.

Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24 Um eg mi lit til gullet sette, og voni til det fine gull,

Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25 Gledde eg meg ved auka rikdom, og alt eg vann meg med mi hand,

Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26 såg eg på ljoset når det stråla, på månen der han skreid i glans,

Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27 vart hjarta mitt i løyndom dåra, so kyss på hand til deim eg sende,

Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28 so var det og straffande brot, då neitta eg min Gud der uppe.

Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29 Hev eg meg gledt ved uvens uferd, og jubla når han kom i skade,

Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30 - men eg let ikkje munnen synda og banna honom ifrå livet -

Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31 hev ei mitt husfolk stendigt sagt: «Kven gjekk vel svolten frå hans bord?»

Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32 - Eg let’kje framand natta ute; for ferdamann eg opna døri -

Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33 hev eg som Adam dult mi synd, og løynt mi misgjerd i min barm,

Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34 di eg var rædd den store hop og ottast spott frå ættefrendar, so stilt eg heldt meg innum dører?

Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35 Å, vilde nokon høyra på meg! Sjå her er underskrifti mi, lat berre Allvald svara meg! Fekk eg den skrift min motpart skreiv,

Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36 den skulde eg på oksli bera og binda på meg som ein krans

Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37 eg melde honom kvart mitt stig, og som ein hovding møta honom.

Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38 Dersom min åker klagar meg, og um plogforerne lyt gråta,

Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39 åt eg hans grøda ubetalt, tok livet eg av eigarmannen:

Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40 Lat då for kveite klunger gro, og ugras der eg sådde bygg!» Her endar Jobs tale.

Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.