Jobs 30

1 Men no er eg til spott for deim som yngre er av år enn eg; eg deira feder ikkje fann verdige plass hjå gjætarhunden.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Magtlause er og deira hender, og deira saft og kraft er burte;

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Dei magre er av naud og svolt, dei gneg i turre øydemarki som alt i går var reine audni,

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 og plukkar melde millom kjørri og hev til føda einerot.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 Frå folket vert dei jaga burt, fær tjuvemann slengt etter seg.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 Dei gøymer seg i fæle gil, i holor uti jord og fjell;

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 og millom buskor skrålar dei og samlast under netlerunnar;

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 ei ætt av dårar og namnlause som ein helst piskar ut or landet.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 No er eg slengjestev for deim, eit ordtak hev for deim eg vorte.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 Dei styggjest ved meg, held seg burte og sparer ei å sputta på meg.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Utan all blygd dei krenkjer meg, hiv av kvart band framfor mi åsyn.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 Eit utjo reiser seg til høgre, dei spenner mine føter burt, og legg ulukke-vegar mot meg.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Og stigen min den bryt dei upp og hjelper til med mi ulukka, dei som er hjelpelause sjølv.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Som gjenom vide murbrot kjem dei, velter seg fram med bråk og brak.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Imot meg vender rædslor seg, mi æra elter dei som stormen, mi velferd kvarv som lette sky.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 No jamrar seg mi sjæl i meg; usæle dagar held meg fast.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Natti gneg mine knokar av meg, min verk, mi pina aldri søv.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Ved allmagt vert min klædnad vanstelt, heng tett som skjortekragen kring meg.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Han kasta meg i skarnet ned; og eg ser ut som mold og oska.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Eg skrik til deg, du svarar ikkje, eg stend der, og du stirer på meg.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Hard hev du vorte imot meg, du stri’r mot meg med veldug hand.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Du let meg fara burt i stormen, du let meg tynast i hans brus.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Eg veit du fører meg til dauden, der alt som liver samlast lyt.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Kven kavar ikkje når han søkk? Kven ropar ikkje ut i fåren?

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Gret eg’kje sjølv med den fortrykte, og syrgde yver fatigmann?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Eg vona godt, men det kom vondt, eg venta ljos, men myrker kom.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Det kokar allstødt i mitt indre, ulukkedagen møter meg.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Svart gjeng eg kring, men ikkje solbrend, eg ris i flokken, skrik um hjelp.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Bror åt sjakalar hev eg vorte, til strussar eg ein frende er.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Mi hud er svart og flaknar av; det brenn i mine bein av hite.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Min cither hev eg bytt i sorg, og fløyta mi med gråtar-mål.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.