Jobs 3
1 Då let Job upp munnen og banna fødedagen sin.
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 Job tok til ords og sagde:
Utbrast, och sade:
3 «Burt med den dag då eg vart fødd, den natt som sa: «Ein svein er avla!»
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Må denne dag til myrker verta - burtgløymd av Gud i høge himmel - og inkje ljos på honom skina!
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Lat svarte myrkret honom eiga og skyer seg kring honom samla! Dagmyrkjingar skal honom skræma
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 og myrkret gløypa denne natt! Burt med den natt frå årsens dagar, ho kome ei i månads tal!
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Ja, aud og tom skal natti verta og ingen fagnad i ho klinga;
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Dagbannarar skal henne banna, dei som kann mana upp Livjatan,
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Og morgonstjernor skal’kje skina; fåfengt ho venta skal på ljoset - augbrunerne av morgonroden -
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 av di ho ei livsdøri stengde på mor mi, so eg slapp for kval.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Kvi døydd’ eg ei i moders liv? Ell’ slokna då eg rett var fødd?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Kvi fanst det kne som mot meg tok; og brjost eg kunde suga ved?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 So låg eg still og kvilde no, eg sov og hadde ro og fred
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 hjå kongar og hjå fyrstar, som til gravstad pyramider bygde,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 hjå hovdingar som åtte gull og fyllte sine hus med sylv;
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 ell’ ufødd var eg ikkje til, lik born som aldri ljoset såg.
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Der rasar ei dei vonde meir; der kviler dei som trøytte er;
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 og fangarne er trygge der; dei høyrer ingen drivar meir.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Der stor og liten like er, og trælen fri for herren sin.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Kvi gjev han ljos til den som lid, og liv til deim som gremmer seg,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 som fåfengt stundar etter dauden, og søkjer han som løynde skatt,
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 som gled seg, ja, som jublar høgt, og fegnast når dei finn ei grav -
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 til mannen som ei finn sin veg, som Gud set fast og stengjer inne?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Min sukk hev vorte daglegt brød, og klaga mi som vatnet strøymar.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 Meg råkar det eg ottast fyre; det som eg ræddast, hender meg.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Snaudt fær eg fred, snaudt fær eg ro, snaudt lindring - so kjem uro att.»
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
