Jobs 29

1 Då heldt Job fram med talen sin og sagde:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 «Å, var eg som i fordums måna’r, som den gong Gud mi verja var,

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då yver meg hans lampa skein, som lyste meg i myrkret fram,

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 slik som eg var i mogne manndom, då Gud var ven i huset mitt,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då Allvald endå med meg var, og mine born eg kring meg såg,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då eg i fløyte foten tvådde, og olje rann av fjellet nær meg,

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 då eg til porten steig i byen, og sessen min på torget tok!

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Ungdomen såg meg, løynde seg; dei gamle reiste seg og stod;

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 hovdingar stogga midt i talen og lagde handi på sin munn;

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 og røysti tagna hjå dei gjæve, og tunga seg til gomen kleimde;

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 dei som meg høyrde, sælka meg, og dei som såg meg, vitna for meg.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Eg berga arming når han ropa, og farlaus som var utan hjelp;

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 velsigning fekk eg frå forkomne, og enkjor fekk eg til å jubla.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Rettferd var min, eg hennar bunad; rett var mi kappa og mi kruna.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Eg for den blinde auga var, og føter var eg for den halte.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Ein far eg var for fatigfolk; eg for ukjende saki granska.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 På brotsmann tennerne eg knekte, reiv fengdi utor gapet hans.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Eg sagde: «I reiret skal eg døy, med dagar talrike som sand.

Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Til roti mi skal vatnet trengja, dogg bu ved natt på greini mi;

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 mi æra held seg frisk hjå meg, bogen vert ny handi mi.»

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Dei høyrde ventande på meg, og lydde stilt på rådi mi.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Og ikkje la dei mot mitt ord, min tale draup ned yver deim.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 På meg dei bia som på regn, ja, som vårregn opna munnen.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Eg smilte til mismodige, mitt andlit fekk dei ikkje myrkt.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Når eg deim vitja, sat eg fremst, sat som ein konge i sin herflokk, lik ein som trøystar syrgjande.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.