< Jobs 29 >
1 Då heldt Job fram med talen sin og sagde:
Job loh amah kah thuidoeknah a pom te a cong tih,
2 «Å, var eg som i fordums måna’r, som den gong Gud mi verja var,
“Kai he hlamat kah hla bangla aka khueh tih Pathen kah khohnin bangla kai aka tuem te unim?
3 då yver meg hans lampa skein, som lyste meg i myrkret fram,
Amah loh a hmaithoi te ka lu soah a thangthen tih amah kah vangnah nen ni a hmuep ah khaw ka caeh.
4 slik som eg var i mogne manndom, då Gud var ven i huset mitt,
Ka cavaa tue vaengah khaw ka dap ah Pathen kah baecenol la ka om.
5 då Allvald endå med meg var, og mine born eg kring meg såg,
Tlungthang te kai taengah om pueng tih, ka kaepvai ah ka ca rhoek om.
6 då eg i fløyte foten tvådde, og olje rann av fjellet nær meg,
Ka khokan te suknaeng neh a hluk tih lungpang loh kai ham situi sokca a long sak.
7 då eg til porten steig i byen, og sessen min på torget tok!
Vangpuei vongka ah ka thoeng tih, toltung ah ka ngolhmuen ka cikngae sak.
8 Ungdomen såg meg, løynde seg; dei gamle reiste seg og stod;
Kai m'hmuh uh vaengah cadong rhoek te thuh uh. Patong rhoek khaw thoo uh tih pai uh.
9 hovdingar stogga midt i talen og lagde handi på sin munn;
Mangpa rhoek loh olthui te a phah uh tih a kut te a ka dongla a khueh uh.
10 og røysti tagna hjå dei gjæve, og tunga seg til gomen kleimde;
Rhaengsang rhoek loh ol a phah tih a lai khaw a dang dongla kap.
11 dei som meg høyrde, sælka meg, og dei som såg meg, vitna for meg.
Hna loh a yaak vaengah kai n'uem tih, mik loh a hmuh vaengah kai n'rhalrhing sak.
12 Eg berga arming når han ropa, og farlaus som var utan hjelp;
Mangdaeng loh bomnah a bih tih, cadah neh a taengah aka bom, aka om pawt khaw ka loeih sak.
13 velsigning fekk eg frå forkomne, og enkjor fekk eg til å jubla.
Hlang milh kah yoethennah te kai soah pai tih, nuhmai kah lungbuei khaw ka tamhoe sak.
14 Rettferd var min, eg hennar bunad; rett var mi kappa og mi kruna.
Duengnah te ka bai tih hnikul bangla kai n'khuk. Ka tiktamnah he ka sammuei nah ni.
15 Eg for den blinde auga var, og føter var eg for den halte.
Mikdael taengah mik la, khokhaem taengah kho la ka om.
16 Ein far eg var for fatigfolk; eg for ukjende saki granska.
Kai tah khodaeng taengah a napa la ka om tih, ming pawt kah tuituknah te ka khe pah.
17 På brotsmann tennerne eg knekte, reiv fengdi utor gapet hans.
Boethae kah pumcu te ka thuk pah tih a no lamkah maeh te ka voeih pah.
18 Eg sagde: «I reiret skal eg døy, med dagar talrike som sand.
Te dongah, “Ka bu ah ka pal mako,” ka ti tih, laivin bangla khohnin khaw puh.
19 Til roti mi skal vatnet trengja, dogg bu ved natt på greini mi;
Ka yung loh tui taengla a muk tih, buemtui loh ka cangvuei dongah rhaeh.
20 mi æra held seg frisk hjå meg, bogen vert ny handi mi.»
Ka thangpomnah ka taengah thai tih, ka lii ka kut dongah tinghil.
21 Dei høyrde ventande på meg, og lydde stilt på rådi mi.
Kai taengah a hnatun uh tih, a lamtawn uh dongah ka cilsuep ham kuemsuem uh.
22 Og ikkje la dei mot mitt ord, min tale draup ned yver deim.
Ka ol hnukah talh uh voel pawt tih, kai olthui he amih soah tla.
23 På meg dei bia som på regn, ja, som vårregn opna munnen.
Kai ham tah khotlan bangla a lamtawn uh tih, a ka loh tlankhol bangla a ang uh.
24 Eg smilte til mismodige, mitt andlit fekk dei ikkje myrkt.
Amih taengah ka luem dae n'tangnah uh pawt tih, ka maelhmai vangnah dongah khaw yalh uh pawh.
25 Når eg deim vitja, sat eg fremst, sat som ein konge i sin herflokk, lik ein som trøystar syrgjande.
Amih kah longpuei te ka coelh tih boeilu la ka ngol Caem lakli ah manghai bangla kho ka sak tih, rhahdoe cangpoem akhaw a hloep.