Jobs 27

1 Job heldt fram med talen sin og sagde:

Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:

2 «So sant Gud liver, som meg sveik, og Allvalds som meg volde sorg

Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar;

3 - for endå eg min ande dreg; i nosi mi er guddomspust -:

Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är;

4 Urett ligg ei på mine lippor; mi tunga talar ikkje svik.

Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva.

5 D’er langt frå meg å gje’ dykk rett, mi uskyld held eg fast til dauden.

Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet.

6 Mi rettferd held eg fast uskjepla, eg ingen dag treng skjemmast ved.

Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar.

7 Min fiend’ skal seg syna gudlaus, min motstandar som urettferdig.

Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis.

8 Kva von hev en gudlaus att, når Gud vil sjæli or han draga?

Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?

9 Vil Gud vel høyra skriket hans, når trengsla bryt innyver honom?

Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå?

10 Kann han i Allvald vel seg gleda? Kann han kvar tid påkalla Gud?

Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom?

11 Eg um Guds hand vil læra dykk; kva Allvald vil, det dyl eg ikkje.

Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja.

12 Sjå dette hev det alle set; kvi talar de då tome ord?

Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före?

13 Den lut fær gudlause av Gud, den arven valdsmann fær av Allvald.

Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola.

14 Til sverdet veks hans søner upp; hans avkom mettast ei med brød;

Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda.

15 dei siste legst i grav ved pest, og enkjorne held ingi klaga.

Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta.

16 Og um han dyngjer sylv som dust og samlar klæde liksom leir:

Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler,

17 Den rettvise tek klædi på; skuldlause skifter sylvet hans.

Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.

18 Han byggjer huset sitt som molen, likt hytta vaktmannen set upp.

Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul.

19 Rik legg han seg - men aldri meir; han opnar augo - og er burte.

När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet.

20 Som vatsflaum rædsla honom tek, ved natt riv stormen honom burt.

Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort;

21 Han driv av stad for austanvind, som blæs han frå hans heimstad burt.

Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum.

22 Han utan miskunn på han skyt; frå handi hans han røma må.

Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända.

23 Med hender klappar dei åt han og pip han frå hans heimstad burt.

Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver.