Jobs 24
1 Kvi hev’kje Allvald tider set? Kvi ser hans vener ei hans dagar?
Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
2 Dei fører deildesteinar burt, stel fe og sender det på beite,
De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
3 tek asnet frå den faderlause; tek kui enkja eig i pant.
De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
4 Driv fatigfolk frå vegen burt; alt landsens småfolk kryp i skjol;
De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
5 Lik ville asen fer dei ut til øydemarki med sitt stræv; og veidefang på ville heid er maten borni deira fær.
Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
6 Dei haustar mark ved nattetid, og gudlaus manns vinhage plundrar.
De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
7 Um natti nakne, utan klæde, dei hev for kulden inkje dekkje.
De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
8 Dei våte vert av regn på fjell, held seg i bergufs utan livd,
Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
9 Ein farlaus lyt frå moderbarm ein armings klæde gjeng i pant.
De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
10 Dei nakne gjeng og klædelause, i hunger dei på kornband dreg.
Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
11 Dei kreistar olje innum murar, dei persar vin og tyrster lel.
De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
12 Frå byen høyrest styn av menner, og gjenomstungne skrik um hjelp, men Gud ser ei slik meningsløysa.
De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
13 Det finst og fiendar åt ljoset; dei kjenner ikkje ljossens vegar og held seg ei på ljossens stigar.
Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
14 Ved dagsprett mordaren stend upp, slær arm og fatig mann i hel, um natti er han so som tjuven.
I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
15 Horkaren spæjar etter skyming; han tenkjer: «Inkje auga ser meg.» Sitt andlit gøymer han med maska.
Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
16 I myrkret bryt dei inn i hus, dei som ved dag seg inne stengjer dei seg inne; av ljoset vil dei ikkje vita.
I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
17 Myrk natt er morgon for deim alle; for natteskræmslorne dei kjenner.
Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
18 Snøgt fer han yver vatnet burt, bannstøytt vert jordi hans i landet; til vinberg gjeng han ikkje meir.
Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. (Sheol h7585)
20 Av moderlivet gløymd han er, og makkar mettar seg på honom; det ingen er som minnest han; so brotsverk brest liksom eit tre.
De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
21 Han plundra ho som ikkje fødde, som ufør var til barne-eign; mot enkja gjorde han’kje vel.
Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
22 Men han styd valdsmann med si kraft, og dei fær atter standa upp som hadde mist all von um livet.
Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
23 Han styd deim so dei liver trygt, hans augo vaktar deira vegar.
Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
24 Høgt stig dei, brått - dei er’kje meir - dei sig og døyr som alle andre, vert skorne av som aks på strå.
De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
25 Er det’kje so? Kven legg imot? Kven gjer no mine ord um inkje?»
Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
